Folk, Sport

56:ornas återkomst

SVT berättar hur Thomas Wassberg, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Linda Haglund blev Sveriges största underhållning. Foto: SVT.

60 år har förflutit sedan de så kallade 56:orna föddes och återigen vevas de gamla bilderna och reportagen om Frank Andersson, Björn Borg, Ingemar Stenmark, Linda Haglund och Thomas Wassberg.

Särskilt mycket nytt kommer inte fram, men det är naturligtvis inte fel att påminna om den svenska idrottens kanske mest gyllene epok, perioden då landet hade två tv-kanaler och fem idrottsidoler.

Det finns nog ingen svensk som inte har en åsikt om denna kvintett. Bland dem som uttalade sig i ett av program var naturligtvis Jan Guillou, mannen som i likhet med Leif GW Persson vet allt.

Stora demonstrationer

Guillou uttalade sig i samband med DC-matchen 1975 mot Argentina , som utsattes för stora demonstrationer, men som i olikhet mot matchen mot Rhodesia 1968 kunde spelas på plats i Båstad.

En orsak till detta var en starkare polisberedskap och att ledande politiker som Olof Palme då hade erkänt idrottens rätt att bestämma själv i dessa ärenden.

Grundprincipen var och är att Sverige har rätt att ställa upp i OS och VM och liknande sammanhang även om motståndarna kommer från en politiskt olämplig nation. Det var därför Sverige fullföljde VM-slutspelet i diktaturens Argentina  1978 och det var därför Sverige ställde upp i OS i Moskva 1980, trots rådande odemokratiska kommuniststyre.

Guillou berättade med uselt dold belåtenhet hur han stört Björn Borg i matchen, genom att ställa sig mitt i världsspelarens serve. Den blick Björn skickat mot Jan hade inte varit snäll, sade författaren belåtet och tillade något om att i gamla överklassporter som golf och tennis är spelarna löjligt känsliga mot störande ljud.

Detta påstående bör granskas. Visst är det skillnad på ljudnivå på mellan Wembley och Wimbledon, men var idrott har också olika behov. Tennis och golf kräver på goda grunder tystnad när koncentrationen måste vara på topp.

Man brukar säga att det inte är lika larvigt inom pingisen, men kraven på tystnad finns även där när mästerskapen mot slutet centreras kring enskilda finaler. På motsvarande sätt måste tennisspelarna finna sig i störningar i början av de stora turneringarna när en rad matcher spelas på parallella banor.

Spänning i tystnaden

Hur skulle det kännas om inte tystnad rådde när Usain Bolt och hans kamrater väntade på startskottet i en stor sprintfinal? Det finns en spänning i tystnaden.

Jag minns EM-finalen i höjdhopp på Stockholms Stadion 1958, då 20 000 människor höll andan inför varje hopp som hjälten Richard Dahl och hans konkurrenter gjorde.

Jublet när ribban låg kvar var överjordiskt.

Numera har hoppgrenarna ändrat karriär, nu begär idrottarna att deras ansträngningar skall klappas fram. Jag tror inte att tennisen bör ta efter.

I dagens samhälle råder knappast brist på (o)ljud. I stället för att ironisera över tystnadskraven borde vi kanske glädjas över varje bullerfritt tillfälle, även inom idrotten. Alla kan ju inte söka upp den kära jaktstugans frid.

Fotnot: Här finns länk till SVT:s program.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren