Livsstil, Upplevt

Äldre författardam högvilt i Korea

Ett rostigt ånglok som blev kvar på stationen. Foto: Catharina Ingelman-Sundberg.

Catharina Ingelman-Sundbergs böcker om  Märta och hennes vänner i Pensionärsligan har blivit bästsäljare i Korea. Därför bjöds hon nyligen in till en bokmässa i Seoul för att berätta om sitt författarskap. Nu har hon skrivit dagbok om  besöket för Nyfikengrås läsare. Del ett publicerade vi för en dryg vecka sedan, läs här.

I dag publicerar vi den andra och avslutande delen:

Fredag

Besök i ingenmansland

På fredagen vaknar jag till tyfonvarning. Ovädret är på väg mot Japan och väntas in över kusten och arrangörerna för Bokmässan är oroliga. Natten till lördag ska ovädret kulminera.

Men nu är det fredag och trots att det blåser och regnar åker jag till DMZ, den demilitariserade zonen mellan Syd-och Nordkorea. Vi åker buss och två redaktörer från mitt förlag Open books hänger med. De har aldrig varit där tidigare.

När vi når den militära zonen känns kylan i detta ingenmansland.

När gränsen drogs tvärs över Korea trodde alla att det var en tillfällighet, men 70 år senare är den kvar. Familjer splittrades, så grymt, osannolikt och gripande. När vi når den militära zonen känns kylan i detta ingenmansland. Bussen stoppats och militär kommer in och kollar bistert våra pass.

Efter en stunds körning når vi några vakttorn, övergivna byggnader och en utkiksplattform varifrån man kan se in i Nordkorea. På stationen nedanför står ett ånglok som tycks ha varit på väg norrut, kanske till Pyongyang, men abrupt stoppats. Det är så rostigt så det måste ha stått här sedan 50-talet.

Relationerna mellan Syd- och Nordkorea är på väg att tinas upp. Foto: Catharina Ingelman-Sundberg.

Idag har relationerna mellan Nord-och Sydkorea förbättrats. En twittrande president har tagit åt sig äran, men enligt mina sagesmän i Korea beror det mildare förhandlingsläget på det nuvarande kaoset i Vita huset. Amerikanarna har inte haft tid att blanda sig i Koreas affärer så att Syd-och Nordkorea har kunnat tala med varandra direkt.

I det gråblaskiga regnsmattret tittar vi in över Nordkorea som ligger tyst och dött framför oss. Jag spanar ivrigt men upptäcker inga bilar, inga djur eller människor överhuvudtaget.

Längst ner i tunneln

Sedan kör bussen oss till en tågstation utan tåg men varifrån man kan köra igång trafiken så snart gränserna öppnats. I ett museum kan man studera vapen, kartor och Koreas historia. Och så tunnlarna förstås.

Ett ödsligt ingenmansland. Foto: Catharina Ingelman-Sundberg.

På 1970-talet grävde Nordkorea fyra tunnlar in i Sydkorea för att kunna smuggla in vapen och militär och inta landet.  Men när någon lagade mat i en tunnelöppning spred sig röken genom en spricka i marken och tunneln upptäcktes. En dissident berättade sedan att det fanns fler tunnlar och efter borrningar och sökande hittade man tre till. Jag går ned i en av dem.

…att gå ned under det droppande berget i den trånga tunneln är ingen söndagsutflykt…

Och det får man efter att ha blivit skannad under metallbåge, visiterad och ha lämnat ifrån sig mobiltelefon och kamera. Mitt naturliga jag hade varit att smuggla med något kameraaktigt i varje fall, men eftersom det inte verkar så smart att sitta i fängelse när man ska marknadsföra sin bok så avstår jag.

Men att gå ned under det droppande berget i den trånga tunneln är ingen söndagsutflykt, och medan hjälmen slår i taket, och armbågarna skaver mot bergsväggarna hoppas jag att tunneln inte rasar in just denna dag.

Efter att ha gått drygt 250 meter brant sluttande nedåt och sedan 300 slippriga meter rätt fram är jag lättad över att hamna framför en betongvägg. Det går inte att komma längre, för när sydkoreanerna upptäckte tunneln täppte de till den med betong. Medan det droppar på kläderna och jag flåsande drar mig uppåt i gången mot ljuset igen tänker jag på världens dårskap och maktgalna män.

På vägen tillbaka till Seoul tilltar blåsten och regnet. Wow Book festival är till största delen utomhus i stora tält. Redaktörerna från bokförlaget ser mycket bekymrade ut.

Lördag

Bokfestivalen kör igång

På natten regnar det hårt och viner och skallrar i fönster och tak. Men tyfonen nedgraderas, regnet avtar och bokfestivalen kör igång. På en liknande bokmässa utanför Paris skulle jag vara invigare och festivalens huvudgäst.

När vattnet stigit flera centimeter och det fortfarande störtregnade ställdes allt in. Med blåsorkester, talare, svensk författare och allt. De med valthorn och bastubor var nog lättade, men själv hamnade jag helt oglamoröst på ett hotellrum med blöta skor. I Seoul gick det bättre. När jag ska signera vid 16-tiden regnar det bara lite lätt.

I vanlig ordning är jag nervös. Man vet ju aldrig hur många som ska komma och vill inte att det ska bli pinsamt för arrangören. Jag och min förläggare är i så god tid att jag hinner känna skräcken för fiasko innan det plötsligt bara händer. Bokcafeet fylls med folk och snart ringlar en lång kö som vill ha Rån och inga visor signerad.

Bokfansen är i tjugo-trettioårsåldern och en efter en får de sina autografer och hälsningar. Men sedan vill de ta en selfie. Selfie?

Jag är alltid lika fascinerad när någon långt borta i ett annat land vill köpa mina böcker och gläds i hjärtat. Hur är det möjligt, tänk att de gillar mina böcker! På cafeet är det många som köar och de välorganiserade sydkoreanerna ser till att bokköparna först textar sitt namn på en post-it lapp innan de kommer fram till mig.

Bokfansen är i tjugo-trettioårsåldern och en efter en får de sina autografer och hälsningar. Men sedan vill de ta en selfie. Selfie? Ångrar att jag inte har en spegel, och kammar mig generad på måfå.

Efter signeringen och middag blir dags för kvällens scenframträdande. Tolken och jag tar plats på scen tillsammans med en kvinnlig filmskapare och en manlig konferencier – som först pratar en hel del om sig själv innan han intar sin roll som moderator.

Här blir det prat om film och mina böcker men jag får också frågor om hur det är att bli äldre. Vad gör man för gamla i Sverige och hur ska man ta sig an ålderdomen? Återigen berättar jag om Dagny, 106, om min far som hade sina lyckligaste år mellan 92 och 99 och om att man måste sysselsätta sig och inte gamla till sig.

Jag känner mig monsterhurtig som Märtha i Pensionärsligan och samtidigt lite obekväm. Herregud, jag är väl inte mer än trettio, eller?  

Söndag

Vi har något gemensamt

Söndag har jag egentid och drar iväg med min förläggare till Nationalmuseet för att studera Koreas kultur och historia. Besöket börjar oväntat med att tjejen i kassan slår händerna för ansiktet och utropar: Det är inte sant!

Tjejen i kassan har just förstått att författaren står där livs levande.

Jag tittar bakom axeln och undrar vad som hänt. Men så ler förläggaren och pekar på min tröja som visar omslaget på min nya bok.

Tjejen i kassan har just förstått att författaren står där livs levande. Hon reser sig, sliter fram mobilen och lämnar bord och kassaapparat åt sitt öde för att ta en selfie med mig. Det är då jag börjar undra. Varför all denna uppmärksamhet?

Jag är van vid Sverige där man bryr sig om kändisar och låter äldre kvinnliga bestsellerförfattare vara ifred. Men här i Korea är en äldre författardam från Norden tydligen högvilt.

Stig Larssons Milleniumserie, Jonas Jonassons Hundraåringen, Camilla Läckberg, Viveca Sten och de andra svenska deckarförfattarna i all ära, men Pensionärsligan säljer mycket mer. Total överraskning och jag säger som Hasse Alfredsson, det hade jag ingen aaaaning om!

På museet syns skillnaden mellan den nordiska och koreanska kulturen.  Inga fornminnen eller andra kulturföremål som påminner om varandra överhuvudtaget. Andra material, andra motiv och en helt främmande utformning.  Ändå har vi tydligen något gemensamt. Pensionärsligan. Visst är det fascinerande?

 Måndag

Att chatta med sina läsare en ny upplevelse

På måndagen förs jag till mitt förlag Open books för att träffa de anställda och för att sedan chatta live med mina läsare och intervjuas av ännu en tidning.

Open books ägare älskar böcker, och här är man modern i sin marknadsföring via bland annat sociala medier. Efter en rundvisning placeras jag ganska snabbt bakom en trave böcker och ska signera dem för vidare befordran till förlagets trogna läsare.

Vi jobbar i team och när sista boken försetts med mina krumelurer blir det koreansk lunch. Skolös och sittande på en kudde fäller jag diskret ut mina tanttentakler under ett lågt bord, medan koreaproffsen runtom vecklar ihop sina ben i lotusställning.

Med stora ögon betraktar jag alla skålar med soppor, fisk, kött, grönsaker, skaldjur och ris som täcker bordet. Koreansk mat är vansinnigt god, och tack och lov får jag hjälp att resa mig.

Att sedan chatta med sina läsare runtom i Sydkorea är en upplevelse.  En berättar om sin mormor som blev änka men som sedan träffade en ny man. Det tyckte inte dotterdottern om, gamla kvinnan, ny karl, fy!

Men efter att ha läst om Märtha och gänget ändrade dotterdottern inställning och nu ville hon tacka mig för mormor är sååå lycklig.

Över huvud taget är det en mäktig känsla att sitta 7 500 kilometer hemifrån och diskutera sina böcker.  

En annan berättade att hon blev så förvånad över att hennes åttaårige son ville läsa Kaffe med Rån. Och då blev jag glad. Även i Sydkorea tycks Märtha och gänget gå hem hos barn.

Över huvud taget är det en mäktig känsla att sitta 7 500 kilometer hemifrån och diskutera sina böcker.  Tankar och idéer som en gång bara funnits i mitt huvud finns plötsligt så långt bort.

Dagen avslutas med fotografering, intervju och ett filmat inslag. Vid det här laget har min tolk och jag blivit goda vänner och vi pratar på och fnissar mellan tagningarna.  

Hon försöker lära mig koreanska fraser som jag ska säga rätt in i kameran. De sitter i ungefär 30 sekunder innan jag undrar vad det var jag skulle säga. Ska tydligen vara svårare för hjärnan att greppa helt nya ljudkombinationer får jag veta så jag får väl skylla på det.  

Catharina Ingelman-Sundberg möter sig själv på affisch i Seoul.

Dagen efter måste jag sorgligt nog åka hem. Då har jag under en veckas tid blivit hämtad, lämnad och matad och fått leva som en riktig pascha.

Den surrealistiska tillvaron byts snabbt mot vardagen. Till nästa framträdande i Sverige cyklar jag själv till stationen.

14.10 2018        

  1. Anonym

    Tack Catharina för en så målande berättelse om din resa !
    Lika medryckande som dina böcker !👍👏👏👏👏❤

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren