Krönikor, Tyckt

Alliansen föregriper väljarnas preferenser

Anders Borg. Foto: regeringskansliet

Anders Borg. Foto: regeringskansliet

– Mot oss står en splittrad opposition som tävlar i att lova allt till alla, skriver Alliansens partiledare i det gemensamma valmanifestet som presenterades den 1 september.

Mot oppositionen står en enad allians som hävdar att enigheten gör den mer regeringsduglig än en rödgrön ”röra”. Väljarna vet vad de får när de röstar på något av de fyra partierna. Frågan är dock om kompromissandet, som i praktiken innebär att alla måste dansa efter Reinfeldts och Borgs pipa, ger de små allianspartierna FP, C och KD något eget svängrum. Om allianspartierna är så sammansvetsade som de vill hävda i sitt valmanifest och i valdebatterna varför då inte gå fram under en gemensam partibeteckning Moderata Brödraskapet?

I alla händelser bör vi ställa oss frågan om det gör någon skillnad om man röstar på det ena eller andra allianspartiet? Alliansens politik för nästa mandatperiod bygger på dagens styrkeförhållanden och tar inte hänsyn till förändringar efter valet. Detta i kontrast till oppositionen som ämnar fördela inflytande i förhållande till valutgången.

Splittrad opposition trumfkort

Att oppositionen är splittrad är ovedersägligt. Det ser Alliansen som sitt trumfkort i valrörelsen precis på samma sätt som de regerande socialdemokraterna i decennier spelade ut samma kort mot den då alltid splittrade borgerliga oppositionen.

Thorbjörn Fälldin. Foto: sv.wikipedia.org

Thorbjörn Fälldin. Foto: sv.wikipedia.org

Tidigare borgerliga regeringar under efterkrigstiden har spruckit. Hösten 1978 sprack den första Fälldinregeringen på kärnkraften. Den andra Fälldinregeringen sprack våren 1981 genom att Moderaterna under Gösta Bohman lämnade regeringen sedan C och FP gjord upp med S om skatterna bakom ryggen på regeringskollegan.

Carl Bildt. Foto: Johan Ödmann

Carl Bildt. Foto: Johan Ödmann

Regeringen Bildt (1991-94) sprack inte på samma sätt, men rämnade när Olof Johansson, Centerns ledare och miljöminister, lämnade regeringen därför att den beslutat att Öresundsbron skulle byggas.

Det var mot denna sorgliga bakgrund som de sedan 1991 fyra partier bildade en allians 2004 hemma hos dåvarande centerledaren Maud Olofsson i Högfors. Det blev ett lyckokast för de borgerliga som vann valet 2006 och kunde bilda en majoritetsregering. Den kunde genomföra det mesta av vad man gått till val på trots de ekonomiska kriser som hade sin upprinnelse i finanskrisen 2008.

Med ett nödrop klarade sig regeringen kvar efter 2010 års val. Därefter fick den dock regera i minoritet med ett icke uttalat stöd från det nya partiet SD.

M bestämmer vad Alliansen kan lova

När man läser Alliansens valmanifest slås man av hur dominerande de nya moderaternas politik är – särskilt när det gäller ekonomin. Att FP vill eliminera värnskatten finns inte med. Att KD vill sänka skatterna för pensionärer som ju betalar mer än yrkesverksamma för samma inkomster nämns inte. Centern förslag till skattelättnader syns inte till.

Centern har drivit frågan om lägre ungdomslöner men det backade partiledaren från i SVT:s utfrågning. Det ryms inte i det gemensamma valmanifestet.

Folkpartiet har drivit att de två pappamånaderna i föräldraförsäkringen ska bli tre om man röstar på FP.

KD har på motsvarande sätt hävdat att en röst på partiet stärker möjligheterna att ta bort dessa obligatoriska månader helt och låta föräldrarna själva bestämma. Ingen av linjerna ska genomföras har moderaterna bestämt.

Det förefaller som om det är omöjligt för väljarna att ge exempelvis FP eller KD en ordentlig skjuts för att få igenom deras politik. Styrkeförhållandena från förra valet och möjligen också aktuella opinionsmätningar påverkar avvägningen. Och då är det M som bestämmer vad Alliansen kan lova – krona för krona – under den kommande mandatperioden.

Mer demokratiskt på rödgröna sidan

Mot den bakgrunden är det mer demokratiskt på den rödgröna sidan. Här kan MP eller V eller till och med Fi få större inflytande i kommande regeringsförhandlingar beroende på valresultatet. (I samtliga fall gäller naturligtvis att partiet passerat fyra procent-spärren. Utanför riksdagen har ett parti inget verkligt inflytande.)

Det är sant att det finns frågor där allianspartierna har vitt skilda uppfattningar. Kärnkraften är en sådan. Folkpartiet och Kristdemokraterna vill ersätta nedlagd kärnkraft med ny kärnkraft medan Centern vill mönstra ut den helt och hållet inom en generation. Det målar man över i valmanifestet på ett sätt som skapar stor osäkerhet om vad den elintensiva industrin har att rätta sig efter. Mot bland annat den bakgrunden är det kanske inte så dumt att efter valet börja tänka i blocköverskridande banor?

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren