Folk, Krönikor, Tyckt

Ännu ett steg mot en stor koalition?

Jan Björklund. Foto: Kristian Pohl

Jan Björklund. Foto: Kristian Pohl

Annie Lööf

Nu har Socialdemokraternas partiledare på DN Debatt (8/11) bjudit in alla partier utom Sverigedemokraternas (SD) till en kommande socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val.

Ja, bjudit in är kanske en hårddragning, men helt tydligt är att Socialdemokraterna kan tänka sig att samregera med allt och alla utom SD.

Det är frestande för mig att säga: Vad var det jag sa? En frestelse som man – i likhet med en del andra – bör motstå. Men låt mig ändå påminna om vad jag skrev i början av juni månad under rubriken ”Efter valet kan det omöjliga bli möjligt”.

Två otänkbara utgångar

Det finns för närvarande två ”otänkbara” utgångar av ett val där SD går fram på de sätt som opinionsmätningarna antyder. Ett är att något av de två stora partierna sväljer förtreten och något lite släpper in SD i värmen med hänvisning till att x procent av väljarkåren inte kan hållas helt utanför i ytterligare fyra år…

En andra ”otänkbar” möjlighet är att Moderaterna och Socialdemokraterna bildar en s k stor koalition. Avståndet dem emellan har krympt åtskilligt på senare år när bägge partierna under pragmatiska ledare gått mot mitten. Stora frågor om exempelvis energipolitiken skulle lättare få en lösning…

Oavsett alla invändningar jag fått – lutar det inte åt den senare ”otänkbara” lösningen?

”Pinsamt”

Att Folkpartiets Jan Björklund avfärdar utspelet som ”pinsamt” och Annie Lööf hellre äter upp sin sko än går i koalition med Socialdemokraterna är helt följdriktigt. De är generade över att Löfven och hans partisekreterare talar om att socialdemokratin har en del gemensamt med FP och C.

Nutidshistoriskt har C när man hette Bondeförbundet varit i koalition med Socialdemokraterna. Det var under sex år på 1950-talet. På första delen av 1970-talet hade vi Hagauppgörelser mellan regeringen Palme och bägge mittenpartierna.

Ola Ullstens folkparti var berett att gå i koalition med Socialdemokraterna efter valet 1979 – om utfallet blivit ett annat. Bengt Westerberg som folkpartiledare efter regeringen Bildts valförlust 1994 ville komma med i den av Ingvar Carlsson ledda S-regering som tog vid. Han fick nej. Men Centern under Olof Johansson ställde snart nog upp som stödparti till Socialdemokraterna.

Hela tiden har mittenpartierna förlorat väljare och sympatisörer när de har närmat sig Socialdemokraterna eller – som det alltid heter i sådana sammanhang – tagit ansvar för Sverige.

Endast Moderaterna återstår

Så länge de tre små partierna i Alliansregeringen förblir 4-6 procentspartier finns det ingen möjlighet för någon av dem att nappa på Löfvens inviter helt oavsett om partiledarna skulle vilja och jag tror inte heller att någon av dem vill bli bistånds- eller integrationsminister i en S-ledd regering.

Återstår endast Moderaterna. För Fredrik Reinfeldt skulle det kännas oerhört svårt att ingå i en S-ledd regering även om han fick ta med sig Anders Borg på finansministerposten. Men som han hittills visat är hans allt överskuggande mål att hålla ”det åttonde partiet” helt utanför politiken. Hur klokt det är på en skala kan vi diskutera, men håller han fast vid sina dyra löften och Löfven gör detsamma så finns som jag ser det ingen annan regeringsduglig konstellation än en stor koalition mellan S och M.

Men om man i valet kan tvinga SD på knä? Javisst – men hur ska det gå till om man inte ens tänker ta debatt med uppstickaren?

  1. Roland Gustafsson

    När nu den nygamle spindoktorn Jan Larsson avrått Stefan Löfven från att debattera SDs viktigaste fråga med motiveringen att S inte behärskar frågan och så länge Fredrik Reinfeldt behandlar den frågan som en ickefråga får man väl utgå att han inte heller behärskar frågan. Så länge dessa båda partier inte ser något skäl att ändra den förda politiken ser de heller inte något skäl debattera den.
    Med stabila opinionssiffror för S finns det inte heller av det skälet anledning för dem att ifrågasätta sin politik och i Alliansen är det också M som har det mest stabila opinionsläget. Därtill skulle en debatt av väljarna kunna tolkas som att tvivel finns på politiken. Det gäller samtliga partier som inte kritiserat någon del av den d.v.s. de som Löfven bjudit in. För hans vidkommande är alternativet med MP otillräckligt som det nu ser ut och V torde fortfarande skrämma bort betongsossar som numera har SD som ett tydligare alternativ än som var fallet 2010 och riskerna med det vill man nog gärna undvika.
    För Löfven är mittenpartierna inte heller något realistiskt alternativ helt enkelt för att dessa riskerar i praktiken att inte klara 4% spärren och kanske är KD och C redan långt under om man tar hänsyn till de höga andelar av osäkra som flertalet opinionsundersökningar redovisar. Skulle dessa tal redovisas som staplar i grafiken skulle de osäkra vara tredje största parti och samtliga övrigas andel skulle minskas med motsvarande andel, ofta mer än 15%.
    Sammantaget talar detta för att artikelförfattaren till slut får rätt i att det enda som återstår för Löven är M. Men det i sin tur förutsätter att M, med S, efter valet har tillräcklig andel väljare för egen majoritet och att M kan förhålla sig pragmatiskt till valresultatet trots alla uttalanden som pekar på motsatsen. Skulle M+S inte få egen majoritet har vi sannolikt många vågmästarpartier i riksdagen och som gärna vill bli intervjuade i TV. Det skulle förmodligen starkt gynna Mp och V på regeringens bekostnad. En möjlighet S & M har skäl fundera på.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren