Anders Lindqvist, före detta politisk journalist på SR och SVT, har läst en nyutkommen bok, Två systrar om sin morfar Gustav Rosén:

Äntligen stod de där i länsresidensets gula salong, systrarna Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén. Lagomt uppklädda berättade de livfullt  om boken de skrivit om sin morfar, Gustav Rosén, chefredaktör, politiker och landshövding. Han var den främste företrädaren för norrlandsfrisinnet och beskrevs som ”det glömda Sveriges apostel”.

Vid flygeln som en av Roséns efterträdare som landshövding, Georg Andersson brukade spela på offentligt, stod förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Han berättade om Roséns stora betydelse för Liberalernas framgångar i Västerbotten. Länge var Västerbotten partiets starkaste distrikt.

Westerberg själv är som socialliberal det närmaste man kommer Rosén i modern tid. Hans favoritparoll var ”kampen för det glömda Sverige” och huvudinsatsen genomförandet av den nu så dyra assistanslagstiftningen.

Anders Lindkvist. Foto: Vilhelm Lindgren.

Anders Lindkvist. Foto: Vilhelm Lindgren.

Att jag skriver ”äntligen” har att jag göra med att jag själv växt upp i Rosénland, i Sveriges i dag minsta kommun, Bjurholm, där partiet en gång dominerade totalt.

Min far som var en glödande frisinnad hade Gustav Rosén som förebild och berättade om partiets stora framgångar i Västerbotten. Men i dag är Gustav Rosén bortglömd. Därför är det mycket välkommet att Ingrid och Susanna har skrivit en reportagebok (Beijbom Books) om morfar och spåren efter honom i Sveriges främsta folkrörelselän.

Systrarna som i dag bor i Stockholm har gjort en ”expedition” till Umeå och till inlandet. Det är ett beprövat journalistiskt grepp som för tankarna till Henry Stanleys letande efter den försvunne doktor Livingstone. Men systrarna råkar inte ut för värre strapatser än en hyrbil med dålig värme på en tvåtimmars resa till Lycksele. Där möter de en person som har Gustav Rosén som hjälte och förebild.

Hon heter Malin Ackerman och startade på egen hand en folkrörelse för att stoppa Skatteverkets planer på att lägga ned  kontoret i Lycksele med 30 anställda. Snabbt fick hon ihop  7 000 medlemmar som förmådde regeringen att bestämma att kontoret ska vara kvar.

Ett agerande helt i Roséns anda. Hans motto var att Västerbottens inland kan klara sig självt, bara man slipper bli motarbetad från centralt håll.

Sålunda drev han en kraftfull kampanj för att kustjärnvägen skulle byggas vidare från Härnösand till Haparanda. Så här närmare ett sekel senare har järnvägen nått halvvägs, till Umeå. Men etablissemanget i Stockholm är fortfarande motvilligt till Norrbotniabanan och även till en modern Finlandsfärja, trots att EU vill vara med och finansiera.

Gustav Rosén blev redaktör för den nystartade frisinnade Västerbottens-Kuriren 1903. Han hade tidigare varit schaktmästare vid bygget av Ofotenbanan i Norrbotten och på nära håll sett hur illa  arbetarna behandlades.

Det mycket konservativa etablissemanget i Umeå gjorde allt för att knäcka VK men Rosén red ut stormarna och efter några år var VK Norrlands näst största tidning.

Rosén bekämpade all slags överhet och blev närmast en frälsargestalt för arbetarna och för de tiotusentals strävsamma småbönderna. Han gjorde resor i den väglösa fjällvärlden och ordnade insamlingar så att fattiga familjer som bodde i hyddor av torv och fjällbjörk fick virke till riktiga hus och spinnrockar och andra redskap för hantverk.

Som riksdagsman var Rosén en outtröttlig Norrlandskämpe. Han bedrev upplysningsverksamhet om det okända Norrland om vilket fördomarna precis som nu var många.

Han visade filmer från inlandet i riksdagen, han ordnade utställning av grödor och grönsaker från Västerbotten i sammanbindningsbanan och arrangerade riksdagsmannaresor till  Norrland.

Han var försvarsminister i CG Ekmans regering på 20-talet och blev 1931  landshövding i Västerbotten. En post som han innehade till sin död 1942. Utnämningen gjorde hans många motståndare upprörda:

”Han är ett permanent stridstecken, en söndringens man, en grobian”.

Systrarna som först i mogen ålder insett vidden av morfars insatser har intervjuat glesbygdspolitiker och liberala politiker i Umeåområdet. Det står illa till med frisinnet i dag får vi veta. Liberalerna förlorade sitt sista riksdagsmandat i Västerbotten 2014 och medlemsantalet sjunker.

Fortfarande är dock Västerbotten en självständig socialliberal röst i partiet. Det var unga västerbottningar som inför förra landsmötet föreslog att Jan Björklund skulle bytas ut mot Birgitta Ohlsson.

Tidigare och nuvarande politiska chefredaktörer på Västerbottens-Kuriren säger sig känna det frisinnade arvet. Vad är då frisinnet? Det är något svårdefinierat men förre chefredaktören Olof Kleberg försöker sig på ett svar:

Det är det sociala engagemanget, den lilla människan ska skyddas mot staten och bolagen. Det är mera praktisk politik än ideologi, hjälp till självhjälp för småfolket.

Rosén var en tidningschef med makt som stred för de små, ”frän som en rädisa”.

Vackert formulerade liberala drapor och frisinnade krönikor som är kritiska mot blockpolitiken kännetecknar VK:s ledarsida i dag. Men de styrande i Umeå riskerar knappast att hudflängas på ledarsidan.

Annat var det på Gustav Roséns tid. Han dömdes till och med till tre månaders fängelse för att ha ärekränkt stadsfiskalen genom att antyda att denne förfarit brottsligt. När Rosén frigavs välkomnades han av en skara på runt 3 000 hurrande personer från hela länet.

Doktor Livingstone sökte efter Nilens källor. Systrarna letar efter det Rosénska arvet. De kommer nära  i Dorotea där de träffar kommunalrådet Mats-Erik Westerlund som basar för en kommun som halverats sedan 60-talet.

Westerlund har föreslagit att Dorotea ska slås ihop med Djursholm eller Solna. Inte för att få pengar men för att få del av  spetskompetensen i Stockholm, något som saknas i Dorotea där utflyttningen gått hårt fram.

Synd att inte systrarna träffar  företrädarna för Doroteaupproret. Det var en grupp Doroteabor som ockuperade vårdcentralen i mer än två år i protest mot att landstinget stängde en akutsjukvårdsavdelning som funnits i 100 år. Till slut kapitulerade landstinget och tvingades återöppna akutvården.

Som den liberale kommunpolitikern Nicke Grahn säger: ”Dorotea har aldrig förlorat en strid.”

Inlandets problem på Roséns tid var fattigdom och usel infrastruktur. I dag är det folkminskningen och därmed sviktande skatteunderlag som tillsammans med statens allt större ointresse  är bekymret.

Cuno Bernhardsson på universitetsbiblioteket  i Umeå har katalogiserat hela Gustav Roséns arkiv med över 7 000 bilder. Han torde vara landets främste Rosénexpert och beskriver honom som  en av de två politiska gestalter som danat Västerbotten under 1900-talet.

Den andre är förre socialdemokratiske kommunikationsministern Gösta Skoglund som såg till att Umeå fick ett universitet.

Västerbotten anses fortfarande ha Sveriges starkaste civilsamhälle med ett extraordinärt ideellt engagemang. Också det ett arv efter Gustav Rosén.

Som landshövding gick han i spetsen för att utveckla infrastrukturen. Han såg till att staten anslog en krona per meter till vägar i  inland och fjäll. Folket byggde själv vägarna, sammanlagt 900 mil väg.

Han gick i spetsen för trädgårdsodling och hade själv ett stort köksväxtland i länsresidensets trädgård där han också planterade träd som ask och ek och buskar som rhododendron.

Det var gjorde han för att visa att det mesta går att odla i Norrland. Barnbarnet Susanna är en framstående trädgårdsjournalist och gläds i boken över att residensets trädgård nu ska restaureras så att 30-talets demonstrationsanläggning delvis återskapas.

Rosén betydde oerhört mycket för trädgårdsnäringen. Han såg till att det bildades trädgårdsföreningar i alla kommuner. Han förde också in grönsaks- och fruktodling som ett sätt att förbättra den dåliga folkhälsan. Systrarna  har intervjuat Lappmarken egen gröna ambassadör, Mariana Mattsson i Norrbyberg, som bygger vidare på den odlartradition som Gustav Rosén skapade.

För övrigt fördes det gröna arvet vidare från Gustav Rosén till sonen Stellan som var chefredaktör för VK i fyra decennier. Han var vegetarian och formligen älskade grönsaker, han var besatt av bärplockning, och han färdades på cykel i ur och skur i Umeå. En föregångare till dagens Södermalmshipsters!

Systrarna har skrivit en lättläst och bitvis kul bok om sin berömde morfar. Och ett stort plus är citatsamlingen med Rosénska dräpande formuleringar från Rosénarkivet.

Anders Lindqvist, före detta politisk reporter och korrespondent på SR och SVT.

Två systrar om sin morfar Gustav Rosén av Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén. Beijbom förlag. Pris ca 210 kr.