Folk, Tipsat, Tyckt, Upplevt

Åtskilliga stannade mitt i steget för att se sin hjälte

Atrid Lindgren. Foto: Jacob Forsell

Astrid Lindgren. Foto: Jacob Forsell/astridlindgren.se

Under julhelgen har vi i SVT:s tre program om Astrid påmints om hur Astrid Lindgrens bakgrund färgade hennes skrivande och hur sorgsna och svåra tider i hennes liv omsattes i djupa insikter om barn och deras tankar.

Som journalist på Sveriges Radio gjorde jag under 90-talet flera radioprogram om henne. Ett av dem blev sedan avsiktligt liggande i många år – det var den nekrolog som förbereddes inför hennes bortgång och som fanns i mängder av versioner för radions alla kanaler. Programmet fick samla damm fram till 2002 då hon avled, 94 år gammal.

Inga Ramsten. Foto: Vilhelm Lindgren

Inga Ramsten. Foto: Vilhelm Lindgren

Under min research gick jag igenom de inspelningar med henne som fanns i Sveriges Radios arkiv. Jag trodde bergsäkert att allt som hon skrivit fanns inspelat där. Men så var inte fallet; några av Pippi-kapitlen saknades till min förvåning.

-Då får du hämta mig…

Då ringde jag upp Astrid och undrade varför och hon förklarade att hon inte varit särskilt nöjd med dem och att hon därför inte velat läsa in dem. Skulle hon kunna tänka sig att göra det nu, frågade jag. Absolut inte, svarade hon.

Men jag lyckade trots det övertala henne att spela in ett då ganska nyskrivet manus, som den julen skulle komma in ut som julbok från Rabén och Sjögren, hennes förlag. Men då du får hämta mig, sa Astrid.

En helt vanlig grå och trist dag ringde jag därför på dörrklockan till hennes lägenhet på Dalagatan. Astrid öppnade i morgonrock och med två blå plastpapiljotter mitt på huvudet. Visst ja, hon hade lovat ja… och inte hade hon ätit något… nu fick jag nog lov att hjälpa till.

Enkelt och spartanskt

Inte för att man går och fantiserar kring hur folk har det hemma, men jag blev smått tagen av hur enkelt och närmast spartanskt hon hade det. Bostaden var sparsamt inredd, köket var omodernt även med den tidens mått och det märktes på alla sätt att det var en äldre människa som levde där. I en kantstött kopp fick jag ihop litet te till henne, hon hade en smörgås liggande någonstans och snart kom hon i några kläder. Håret blev papiljottlöst och tillfluffat.

En förbeställd taxi väntade. Chauffören ville naturligtvis tacka och berömma och berätta, men Astrid viftade bort honom. Jaja, visst det var roligt att han var tacksam. Jag insåg att det fanns en otrolig mättnad på all kärlek och det beröm som alla ville visa fram.

Här bodde hon. Foto: sv.wikipedia.org

Här bodde hon. Foto: sv.wikipedia.org

Samma sak hände när hon vid min arm gick igenom Sveriges Radios stora hangar. Åtskilliga stannade mitt i steget för att se sin hjälte och älskling gå genom lokalen. Inpå huden förstod jag hur en Riktigt Berömd Person måste känna och hur lätt det är att det snabbt blir för mycket av både älskvärdhet och tacksamhet.

En djup musikalitet i sättet att skriva

Väl framme i studion började vår nästa utmaning. Astrid var nämligen vid den här tiden nästan helt blind. Att hon skulle kunna läsa något ur en bok var otänkbart. Men jag hade övertalat henne att pröva en idé som jag hade: Astrid skulle sitta i studion med lurar på öronen och jag skulle läsa före i hennes öron från kontrollrummet och hon skulle därefter berätta in i mikrofonen. Vi prövade några gånger och snabbt märkte jag att det skulle fungera utmärkt.

Det finns och fanns nämligen en djup musikalitet i Astrids sätt att skriva. Meningarna hade en rytmisk länk sig emellan och det gjorde att hon snabbt, utifrån hur hon tänkt och skrivit, kunde, ja nästan gissa sig till hur fortsättningen skulle vara.

Historien flöt alltså långsam och säkert fram, där jag inte behövde läsa varje mening för henne. Hon började med min mening, fyllde på här och var, la kanske till ett och annat och sedan behövde jag bara starta en ny mening, så visste hon var hon var i historien.

En berättelse om julen i barndomens Näs

Det var en berättelse om julen i hennes barndoms Näs, hos pappa Samuel August och mamma Hanna och syskonen. Inte märkvärdig på något sätt, men innehållandes precisa detaljer som hade använts i Bullerbyns jular, hos Madicken och hos Rasmus. Alla förebilderna fanns där i den nyskrivna historien.

Astrid räcker ut tungan åt Nyfikengrås Björn Larsson Ask. Året var ca 2000.

Astrid räcker ut tungan åt Nyfikengrås Björn Larsson Ask. Året var ca 2000.

Det tog ett bra tag att gå igenom allt, vi tog en liten paus men hon var i gasen och ville gå i mål. Mitt i alltihop kom jag på att det kanske var sista gången hon satt i en radiostudio på Sveriges Radio och kallade ner vår husfotograf. Astrids synfel gjorde henne känslig för ljus och hon satte på sig mörka glasögon. Synd, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Den välkända pikturen stretade åt alla håll

Så var vi färdiga – inlästa – och det var dags för avsked. Jag stack en penna i hennes hand och hon signerade min bok med berättelsen: den välkända pikturen stretade åt alla håll när hon skulle få ihop ett ”Astrid Lindgren”.

Jag följde henne till taxin, hon ville åka hem på egen hand. Så jag tog löfte av chauffören att följa henne ända upp till dörren. Oj så lycklig han blev.

Pippi Långstrump på tyskt frimärke. Foto: sv.wikipedia.org

Pippi Långstrump på tyskt frimärke. Foto: sv.wikipedia.org

Sedan redigerade teknikern i två hela dagar för att få flyt på historien. Och på julafton sände vi den.

Inga Ramsten

Etermediejournalist, sedan 15 år verksam som konsult för radio och tv. Tidigare har hon arbetat som journalist på Sveriges Radio P 1 och chef på Sveriges Radio P 3. I dag arbetar hon med coaching, programutveckling, ledarstöd och kurser för främst Sveriges Radio, SvT och UR.

Fotnot:

Det går bra att lyssna  på ett av många program av och om Astrid Lindgren i Sveriges radios arkiv, till exempel hennes sommarprogram i juni 1993, här.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren