Läst, Livsstil

Att resa är att tänka nytt

Soweto. Foto: Ann Pettersson.

Den engelska gruppen Moody Blues sjöng på 1960-talet ”thinking is the best way to travel”. Jag skulle vilja vända på det eftersom jag upplever att resor ofta får en att tänka nytt och uppmärksamma sådant man tidigare inte grubblat så mycket över.

Två år i rad har jag rest en treveckorstur i Sydafrika. Jag tyckte jag var hyfsat väl förberedd, hade läst på om historia och apartheidsystemet och naturligtvis fokuserat på den svarta befolkningen.

Trucken. Foto: Ann Pettersson.

Reseorganisatör var det sydafrikanska bolaget Nomad och vi reste i truck, bodde i bekväma lodges längs rutten. Reseledare och chaufför lagade all mat. Vissa dagar var rena resdagar, annars var det ett utförligt program med djurspaning, vandringar, olika guidade turer, kulturella upplevelser och fascinerande natur.

Den första resan var mellan Durban och Kapstaden. Det var här som boerna – de holländska kolonisatörerna – bosatte sig. När engelsmännen vällde in i landet under 1800-talet på jakt efter mark och mineraler drog de sig längre österut och grundade städer med vacker holländsk arkitektur.

Kontrasten mellan dessa välskötta områden – administration, vingårdar, farmer – och de enkla byar vi såg i andra områden under resan stack i ögonen. Spänningen mellan de tre grupperna – boer, engelsmän, svart ursprungsbefolkning – måste ha genomsyrat det mesta. Kan man finna detta i skönlitteraturen också?

Visst! Nobelpristagaren JM Coetzee, själv boerättling, har skrivit om sina egna upplevelser i Pojkår och Ungdomsår. Coetzee försöker reda ut sin identitet.

Han känner sig illa till mods i Kapstaden som vit kolonialist och reser till England där han tror sig kunna passa in bättre – men känner sig ännu mer udda där. Vem är han? Medelklass eller arbetarklass? Immigrant eller turist?

Inte trodde väl jag att jag mitt i Sydafrika skulle bli nyfiken på boernas historia!

Han jagar vidare till USA, återvänder till Kapstaden och hamnar till slut i Australien. Del tre i denna självbiografiska svit, Sommartid, är raffinerad: den påstås vara en biografi över den nu (fiktivt) döde Coetzee och handlar mest om hans återkomst till Sydafrika. Som helhet: läsvärt och intressant. Inte trodde väl jag att jag mitt i Sydafrika skulle bli nyfiken på boernas historia!

Något annat som jag heller inte tänkt så mycket på tidigare var mellankategorin ”färgade”. Människor av blandras, invandrade asiater, många från Malaysia. De hade en svår mellanposition och var inte accepterade vare sig av svarta eller vita.

Foto: Ann Pettersson.

Två andra Nobelpristagare, Nadine Gordimer och Doris Lessing, har skrivit flera noveller om denna problematik, ofta ur ett barnperspektiv. Dessutom har Gordimers roman Burgers dotter från 1979 nu i höst nyutgivits i serien Kvinnliga nobelpristagare i litteratur.

Rosa Burgers båda föräldrar var vita antiapartheidkämpar. Hur ska hon förvalta det arvet? Tänkvärt.

När vi avslutade i Kapstaden slogs vi av vilken smältdegel staden är – och vilka som bor var. Det eleganta Waterfrontområdet med sin shopping och sina restauranger kunde legat i vilket välmående land som helst – men så hade vi också kåkstäderna….

Årets resa gick från Johannesburg via Swaziland in i Moçambique, som ju varit en portugisisk koloni. Jag letade återigen skönlitteratur och hittade återigen en vit man (och ibland Nobelpristippad); Mia Couto. Han skriver det som brukar kallas ”magisk realism” (jfr Gabriel Garcia Marquez).

En sann kärna: en gammal fästning utanför Moçambiques kust som är omgjord till äldreboende. Den grymme föreståndaren mördas och en ung oerfaren konstapel kommer från fastlandet för att utreda brottet.

Han får ta emot många bekännelser från de gamla människorna, den ena mer fantasifull än den andra. Alla har de anledning att vilja göra sig av med föreståndaren! Samtidigt finns här en ande, en död snickare, som ska byta skepnad med konstapeln för att få dö igen…

…det verkliga brottet som begåtts är att vilja utplåna historien, att ta död på det förgångna

En gammal portugis, den ende vite på ön, berättar att han är som ett planterat trä i det nya landet – här har han återfötts. En ung sköterska försöker få konstapeln att förstå att det verkliga brottet som begåtts är att vilja utplåna historien, att ta död på det förgångna. Det var vad föreståndaren ville göra.

Egentligen handlar boken om att försonas med sin historia, även med de mörka sidorna (och nej, anden ger upp och konstapeln får leva vidare).

Tomma stränder i Mozambique. Foto: Ann Pettersson.

Där gick jag längs de fantastiska och folktomma stränderna i Moçambique och spanade ut över Indiska Oceanen – kunde jag ana fästningen vid horisonten? Mia Coutos sätt att skriva var harmoniskt och fullt av berättarglädje och det stämmer med hur jag upplevde landet.

Men hotell och lodges var rätt folktomma. Hoppas det bara var lågsäsong. Mocambique är ett fattigt land och jag unnar dem fler turister. En stor skillnad mot Sydafrika som ju på alla sätt fått fart på turismen.

Men Sydafrika – precis som Mia Coutos bok – förnekar ju heller inte sin historia. Under dessa resor har jag förstås sett de mörka minnena: apartheidmuseet i Johannesburg, fängelset på Constitution Hill, Soweto, hört berättelser om Nelson Mandela, Steve Biko och andra kämpar och martyrer.

Och tankarna fortsätter. Läsa och resa – eller tvärtom – är det bästa sättet att hålla dem vid liv.

Graaf reinet boerstad. Foto: Ann Pettersson.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren