Krönika

Att tala eller inte tala med elefanten

I storpolitiken går det att prata med elefanter. Foto; David Castor/sv.wikipedia.org.

Låt oss börja med att kasta en blick i backspegeln.

På Pride den 3 augusti var alla riksdagspartiers ledare plus en företrädare för Feministiskt Initiativ (Fi) inbjudna till debatt. Alla utom Sverigedemokraterna. SD representerades i form av en uppblåsbar elefant.

Under debatten ombads partiledarna att svara ja eller nej på vissa påståenden.

Ett lydde: “SD är ett homofobiskt parti som mitt parti inte vill samarbeta med.” Alla närvarande partiledare och Fi viftade jakande med regnbågsflaggor.

Men när dom avkunnas borde den anklagade ändå få ett ord med i laget.

Det var ett klart besked och i linje med vad centerledaren Annie Lööf lovat sina anhängare vid en valupptakt på Globen dagen innan. Hennes löfte var att Centern varken ska samarbeta eller förhandla med SD. Annie Lööf har alltid varit tydligast på den punkten. Men alla andra riksdagspartier är med.

Jag tänkte då att Pride kan bjuda in vilka man vill. Inget parti har rätt att delta. Men när dom avkunnas borde den anklagade ändå få ett ord med i laget. Kan jag tycka.

När nu valet är över och det står klart att de rödgröna är ett mandat större än alliansen 144 mot 143.

Elefanten blåstes inte upp till samma dimensioner som många befarat och andra hoppats på. Det blev till sist 62 mandat.

Dessa representerar någon miljon väljare men är inte värda att höras – åtminstone inte i regeringsförhandlingarna. Varför?

Det vanligaste argumentet är partiets bruna rötter och dokumenterade främlingsfientlighet. Men när det gäller ett mörkt förflutet finns det inget parti vid sidan av KD och Liberalerna som går fri. Centerns föregångare är Bondeförbundet grundat 1913. I partiprogrammet från 1933 står det:

Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Andra partier har också rötter i rasbiologiska irrläror. Men de står för något helt annat idag och möjligheten att tänka om borde kanske inte förvägras ens SD.

I alla händelser borde man som motståndare inte utesluta samtal och förhandlingar innan man ens vet vilka positioner SD intar och vilka de kan överge eller åtminstone rucka på. Inom storpolitiken går det som kontrast att förhandla med elefanter och rena odjur.

Men så kom migrationskrisen och alla partier bytte politik och närmade sig SD:s ståndpunkter.

När det klart främlingsfientliga SD valdes in i Riksdagen 2010 var det inte förvånande att övriga partier blev upprörda både i sak och för att de tvingades maka åt sig i parlamentet.

Men så kom migrationskrisen och alla partier bytte politik och närmade sig SD:s ståndpunkter. Det gick inte för oss i Sverige att öppna våra hjärtan så till den grad som vi fram till 2015 velat göra sken av.

I dag har vi skam till sägandes en av Europas mest tillknäppta politik på området. Få har modet att beklaga den utvecklingen. Visst går SD ännu längre men det är inte längre fråga om en artskillnad. Ändå går det inte att ens samtala eller förhandla med SD om vare sig stort eller smått och inte om saker av vikt för vår välfärd.

Och för det betalade alla partier ett pris utan att kunna punktera elefanten.

Så har det varit från början. Och för det betalade alla partier ett pris utan att kunna punktera elefanten. Taktiken att frysa ut SD minskade exempelvis kraften i Alliansregeringens politik 2010-14 men SD fortsatte att växa.

Av rädsla för att SD skulle rösta med den s-ledda oppositionen avstod den regeringen från att lägga fram en del viktiga förslag.

Att höra med SD var tabu och därför fick Fredrik Reinfeldt mer eller mindre gissa sig fram. Så har det fortsatt under Stefan Löfven.

Varje tänkbar majoritetsregering efter valet kommer automatiskt att förvandla SD till oppositionsledare. Det minskar inte partiets popularitet.

Ändå tycks de övriga partierna framhärda med en beprövad misslyckad taktik. Vad blir följden? *Varje tänkbar majoritetsregering efter valet kommer automatiskt att förvandla SD till oppositionsledare. Det minskar inte partiets popularitet.

*En möjlig minoritetsregering – exempelvis en M eller en M och KD-regering – kan inte klara sig utan uppgörelse med SD. Men då tappar den troligen stödet från C och L.

Nu har statsministern otvetydigt sagt nej till att agera stödparti åt en alliansregering. Om Ulf Kristersson tänker kämpa ända in i kaklet för att bilda en moderatledd regering måste han tala med elefanten. Det kan spricka snabbt om SD ställer orimliga krav exempelvis angående EU. Men det kan också finnas sätt att binda partiet för att undvika kaos.

En förhandlare som inte ens vågar lyssna på vad motståndaren har att komma med har små utsikter att nå framgång för sin egen politik.

Det vore skamligt om en regeringsbildare för att komma till makten lät SD driva igenom programpunkter som är främmande för varje anständigt parti. Det kan exempelvis gälla asylrätten.

Men det är svårt att se att det skulle vara skamligt att höra efter vad ett riksdagsparti kräver innan man avfärdar detsamma. En förhandlare som inte ens vågar lyssna på vad motståndaren har att komma med har små utsikter att nå framgång för sin egen politik.

2 Kommentarer

  1. Robert Ullsten

    Bra Sigfrid.
    Ställ inte upp på SD:s krav men studera deras verklighetsbeskrivning. De individer, orter, regioner som lämnats efter i globaliseringsruschen söker desperat efter det som var bättre förr. De måste få svar!

  2. Jeanette

    Jag tror att S skulle kunna regera med SD för att lösa regeringskrisen. SD har trots allt så många röster. Vad tycks om det? Jeanette

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren