Folk, Tittat, Tyckt

Både svärta och humor i Pappan – en pjäs om demens

Pappan Av Florian Zeller. Foto Petra Hellberg.

Peter Andersson i förgrunden, t v Jessica Liedberg, t h Elisabet Carlsson. Foto: Petra Hellberg.

Det är svårt att avgöra vad som är mest smärtsamt: att se en älskad förälder drabbas av demensen eller att själv vara den som går in i dimman och inte förstå vad som händer omkring en. I fransmannen Florian Zellers pjäs Pappan möter jag dem båda.

I centrum finns den en gång så strikte ingenjören André, spelad av Peter Andersson, som först inte hittar sin klocka och så småningom inte heller sig själv. Det visar sig att han har Alzheimers.

Och där finns den omtänksamma dottern Anne, spelad av Elisabet Carlsson, som slits mellan att vilja ta hand om sin pappa och att ha ett eget liv tillsammans med Pierre, den man hon älskar, spelad av Jakob Eklund.

Här finns också Angelika Prick som den nya sköterskan Laura samt Jan Mybrand och Jessica Liedberg som ibland kliver in i handlingen som Pierre respektive Anne.

Det är sorgligt, smärtsamt och bitvis mycket komiskt. För vad annat kan man göra än att skratta åt det som är omöjligt att ändra på?

Miljön är Paris, en stor och luftig våning med träpaneler, stora fönster, vackra möbler och tavlor. Här verkar allt till en början vara som vanligt.

Dottern kommer och hälsar på sin gamla pappa och han förstår inte varför utan är mest bekymrad över att han inte hittar sin klocka, kanske har den nya sköterskan stulit den? Förresten är det obegripligt att han, friska karln, ska ha en sköterska som ser till honom. Ska det vara nödvändigt?

Men något står inte rätt till, för André tror att han är hemma i sin lägenhet, fast han är hos dottern, det kommer människor på besök som han inte känner igen, och saker som han är säker på att han har sagt minns inte de andra kring honom.

Sakta men säkert förändras scenbilden. Möblerna blir allt färre, miljön blir kalare och kallare. Snart finns ingenting kvar som är invant och bekant. Samma repliker sägs gång på gång. Vem är det som har problem med minnet och vad har egentligen sagts?

Och när både Pierre och Anne dyker upp i andra skepnader blir också vi som åskådare osäkra på vad som egentligen händer, vem som är vem. Det hela är mycket förvirrande – men för den som mött dementa personer också precis på pricken som det kan vara.

Peter Andersson är lysande i sin rolltolkning och gör storverk på scenen när han växlar mellan det klarsynta och det diffusa. Som dement är han totalt övertygande och när han vid ett tillfälle tappar text och vänder sig mot sufflören för att få hjälp är det nästan som om även det ingår i föreställningen.

Foto: Petra Hellberg.

Peter Andersson och Angelica Prick. Foto: Petra Hellberg.

Elisabet Carlssons gestaltning av dottern är inkännande, hennes kärlek till pappan lyser i replikerna, liksom uppgivenheten när hon inser hur maktlös hon är mot sjukdomen. ”Min lilla pappa” säger hon med huvudet på sned. Och det skär i hjärtat.

Florian Zeller är en uppburen författare och dramatiker som förärats Molièrepriset för ”Le père”. När nu Stadsteatern i Stockholm sätter upp Pappan är det nordisk premiär och pjäsen kommer också snart upp på Broadway.

Den schweiziske regissören Stefan Metz har hela Europa som sitt arbetsfält och bland annat gjort flera uppsättningar för Göteborgs stadsteater. Scenografi och kostym är gjord av Alex Tarragüel Rubio.

Pappan är en pjäs som går in i hjärtat och lämnar efter sig både igenkännande och en framtidsvision. Så här kommer det kanske bli för mig eller för dig, som förälder, barn eller anhörig.

Medverkande:
André Peter Andersson
Anne Elisabet Carlsson
Pierre Jakob Eklund
Laura Angelika Prick
En man Jan Mybrand
En kvinna Jessica Liedberg

Produktion:
Manus Florian Zeller
Översättning Lisa Lindberg
Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio

Spelas på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen fram till och med 11 juni.

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren