Jag var aldrig en riktig Beatles-fan. Visst gillade jag deras poppiga, dansvänliga musik men de var alldeles för prydliga i sina kostymer, slipsar och välkammade frisyrer. Jag föll mest för Rolling Stones finniga och långhåriga rebellframtoning. Stones musik var mer bluesbaserad och rockig och mer engagerande för en grabb i de övre tonåren i östeuropeiska Warszawa.

Med åren svängde min musiksmak mer till The Beatles fördel. Deras musik visade sig vara mycket mera tidlös, omväxlande och allmängiltig. De växte också så småningom till ett samhällsfenomen som inte gick att negligera.

Vilt kuddkrig under fotografering på ett hotellrum. Bild från IMDb

Hektiskt turnerande

Nu har mästerregissören Ron Howard (mångfaldigt belönad, bl a Oscar för A beatiful mind) tagit sig an fenomenet i en lysande dokumentär: The Beatles – Eight days a week. Den visades i SvT häromkvällen och kan avnjutas på SvT play t o m den 10 september 2017. 

Filmen behandlar den första delen av bandets karriär, från 1962 till 1966. Med hjälp av mestadels unikt arkivmaterial berättar man hur de fyra unga grabbarna från Liverpool satte igång med att turnera och så småningom erövrade världen.

Under de fyra åren hann de uppträda 815 gånger i totalt 90 städer i 15 länder runt om i världen. The Beatles otroliga framfart förändrade för alltid musikindustrin.

Många minnen

Åter till Warszawagrabben och det sena 60-talet. Några i mina ögon livsavgörande minnen är för evigt förknippade just med Beatles.

Minne 1: läraren i engelska på gymnasiet tar en dag med sig en portabel skivspelare och spelar en låt för oss under lektionen. Det visar sig vara The Beatles och Love me do. Han skriver upp texten på svarta tavlan och får oss att översätta den. Det blir en stor succé!

Minne 2: ett besök på idrottsklubben Legia för att ta ett dopp i poolen och spana in det senaste bikinimodet. Plötsligt brakar det loss en för den tiden våldsamt rockig musik som nästan spräcker badets högtalaranläggning. Vad är detta? frågar jag en kompis och han svarar: A hard day’s night med The Beatles! Glöm inte att vi befinner oss i kommunistdiktaturens Polen och den sortens musik sågs inte med blida ögon av den styrande regimen.

Minne 3: en privat fest hemma hos en kompis. Jag dansar tryckare med en tjej. Jag kan hela texten till låten som spelas och viskar den i tjejens öra. Hon blir mäkta imponerad. I mina tankar tackar jag engelskläraren och hans lektioner med Beatlestexter.

Beatles musik blev ett soundtrack till mitt liv under de sista skälvande minuterna innan jag för alltid lämnade mitt hemland Polen. Resten är historia.

Heta känslor i publiken. Bild från IMDb

Fotnot: Vilka är dina bästa Beatlesminnen? Skriv till [email protected], eller gör en kommentar direkt i kommentarsfältet.