Kultur, Läst

Berlins samlade: så roligt, så sorgligt

Lucia Berlin. Foto: Buddy Berlin/Literary Estate of Lucia Berlin

Den amerikanska författaren Lucia Berlin började publicera sig på 60-talet och fortsatte fram till sin död 2004. Allt som allt hann hon skriva 76 noveller. Efter hennes bortgång föll hon i glömska, men återupptäcktes för några år sedan och har fått många läsare de senaste åren i USA. Nu har Natur och kultur valt att ge ut drygt hälften, 43 stycken, av hennes samlade produktion i en utgåva som har tagit titeln efter en av novellerna Handbok för städerskor.

Titelnovellen är en lika rolig och levande som träffande beskrivning av hur det är att jobba som städerska för misstänksamma gamla damer som ändå glömt var de lagt allting, så att städerskan får hålla reda på det.

HandbokforHela berättelsen bär äkthetens prägel. Det känns som om Lucia Berlin verkligen har jobbat för Mrs Jessel. Och hon stjäl naturligtvis inte alls de småpengar som Mrs Jessel lägger ut i små kaffefat för att kolla henne. Tvärtom, där lägger hon gärna till en tiocentare för att visa att hon inte är tjuvaktig. Däremot kan hon lägga beslag på en burk sesamfrön av de 15 hennes arbetsgivare har införskaffat den sista tiden.

Novellen är som några minnesanteckningar nedklottrade på bussen på väg från städningen. Spridda notiser om vilka medpassagerare hon lägger märke till, vad som hände när bussen kom för tidigt, eller när den körde fel. I förbifarten kommer hon på varför hennes unge älskare inte gillar utländska filmer eller ger oss tips på vad man ska göra när ens uppdragsgivare vill pracka på en saker man inte behöver. Hon ger även rådet att du definitivt inte ska ha dina väninnor som arbetsgivare: antingen blir väninnan irriterad för att hon tycker att du vet för mycket om henne eller så vill du inte vara kvar för att du – just det – vet för mycket om henne!

Miljöerna i novellerna växlar, men rör sig ändå inom en viss sfär. Hennes far var gruvingenjör, vilket ledde till att familjen, under hennes uppväxt, fick flytta runt en hel del, men mest i norra USA och i många latinamerikanska länder, som Chile och Mexico.  I familjen fanns det alkoholism, något som hon även kom att drabbas av och ägnade år att bekämpa, men vilket även lett till många träffande och inkännande berättelser.

Vid tio års ålder fick hon skolios, led av starka smärtor och tvingades under lång tid bära en stålkorsett. Hennes syster dog i cancer och hon tillbringade lång tid vid hennes sjukbädd. Hon fick fyra söner med olika män. Och i samband med studier och arbete försökte hon skriva ner skildringar av sin samtid. Alla dessa erfarenheter flyttar hon in i sina noveller.

De förmedlar en verklighet som känns självupplevd. Det är som en kär väninna som skriver ned sina upplevelser i det nya landet i träffande och insiktsfulla beskrivningar av det hon ser. Dessutom ofta mycket roliga med  rappa och pregnanta formuleringar.

Lucia Berlins eget liv och upplevelser gör också att hon tar oss till platser vi knappast har någon erfarenhet av, i alla fall sällan så levande beskrivna. Det handlar ofta om folk i de ickepriviligierade delarna av samhället, de fattiga, de som måste ta ett extra jobb för att få det att gå ihop, de med drog- eller alkoholproblem, de med nära grannar som tycks ha, eller till och med har, ett kriminellt förflutet. Även här finns det människor av kött och blod som gör allt och litet till för att få livet och tillvaron att gå ihop, även om de måste fuska lite för att det åtminstone ska se ut att stämma.

Det är så roligt, så sorgligt och samtidigt så tankeväckande att se verkligheten från ett helt annat perspektiv.

Och språket bara dansar av formuleringsglädje. En fröjd att läsa och en ögonöppnare för oss som vill lära känna andra världar än vår egen.

Lucia Berlin:  Handbok för städerskor , Natur och kultur, 2016. Originalets titel: A Manual for Cleaning Women . Översättning Niclas Hval.

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren