Krönika, Sport

Björn Borg – varför slutade han så tidigt? /del 1 av 2

Ur Wikipedia: Björn Borg med tvåhandsfattning

Han kom som en stormvind, vann nästan allting, förlorade en viktig final – och så var det över.

Sju år i den absoluta tennistoppen fick Björn Borg, men varför slutade han så tidigt som vid just fyllda 25?
Han gjorde några enstaka comebackförsök under åren som följde, men i själva verket tog hans idrottskarriär slut i september 1981.
Då vann han en grusturnering i Geneve(med Mats Wilander som en av de besegrade) men han gjorde knappt några segerintervjuer.

Han vara dödstrött på tennisen, efter två stora finalnederlag i rad mot John McEnroe i Wimbledon och i US Open.
Utbränd och utled på alla resor och hotellvistelser.

Varför slutade han så abrupt?
Varför ville han inte som de flesta andra detroniserade världsettor försöka ta revansch?
Som i våra dagar när superstjärnor som Roger Federer, Rafael Nadal och Novak Djokovic inte gör något annat än försöker återerövra högsta rankingplatsen. De ger sig inte. De nonchalerar fullständigt att de kommit in i yngre medelåldern.

Björn bäst sommaren 1981

Björn har förklarat att han, tennistekniskt, aldrig varit bättre än sommaren 1981.
Taktiskt tyckte han också att han stod på toppen och springa kunde han fortfarande göra hur mycket som helst.
Fysiskt var han i topptrim men han iddes inte längre.
Matchbollar gav inte samma rysning i kropp och själ som tidigare.

Hans stora generationskamrater hade inte detta problem. Jimmy Connors som dominerade världstennisen redan 1974 mobiliserade lätt nya krafter och fick till slut ett totalt officiellt matchfacit på 1256 segrar och 279 nederlag.
Borg fastnade på låga 609 – 127, i sig imponerande på så kort tid.
John McEnroe skrapade ihop 877-198, Ilie Nastase noterades för 780-305 medan vår tids största fenomen, Roger Federer, har nått 1211 – 284 i en ännu inte avslutad svit.
(Nadal hade 951-915 och Djokovic 864-162 i mitten av juni 2019.)

Av Borgs svenska toppkolleger var Stefan Edberg segast med 801-270, medan Mats Wilander också hade en ganska kort karriär med 571-222.

Borg var nyskapande

I flera avseenden var Björn Borg nyskapande.
Han uppfann inte tvåhandsfattningen, men återupplivade den.
Greppet hade sedan länge dömts ut av experter, eftersom det ansågs hämmande.
Det var inte självklart från början men efter en tid lämnade Lennart Bergelin sitt förbundskaptensjobb och blev Borgs alltiallo.
“Burken” och “Labbe” blev ett osannolikt och sagolikt par.

Tidigare skötte spelarna sig själva, hjälpte i bästa fall varandra, tränade och sparrade naturligtvis ihop.
Utvecklingen mot personliga tränare var förmodligen oundviklig sedan tennisen öppnats för proffs 1968.
Det tog en tid innan systemet med fast anställda tränare eller coacher etablerades men när prissummorna ökade, fanns det också ett stigande utrymme för personal och numera betjänas världstjärnarna av egna tränare, massörer, ekonomiska rådgivare och jurister.
Det enda som saknas är talskrivare, vilket somliga definitivt skulle behöva.

För Lennart Bergelin hägrade bara sportsliga framgångar.
Han var inte särskilt intresserad av ekonomi, vilket skulle ge honom en viss ruelse på äldre dagar då han tyckte att han fått ut alldeles för lite ekonomiskt i jämförelse med vad Björn Borg dragit in. Han hade ju delvis skapat tenniskungen.

Bergelin – en stor tillgång för Borg

Bergelin var också en fantastisk tillgång under de stora bullrande turneringarna. Mest krävande var Wimbledon, med sin speciella atmosfär, sina orubbliga traditioner och sina strikta regler.

Lennart Bergelin, som gjort en del stormatcher i Wimbledon men aldrig lyckats fullfölja med den singelseger som legat inom räckhåll, ville använda all sin gamla kunskap för sin unge skyddslings räkning.

1973 gav Bergelin en värdefull läxa som han använde till sin och Björns fördel.
Wimbledon älskar givetvis sina stora stjärnor men, åtminstone tidigare, fanns det en känslighet för att gynna de bästa spelarna för mycket.
Varje toppseedad spelare fick åtminstone en gång varje år spela på en utebana. Särskilt besvärlig ansågs den gamla bana 2 och döptes så småningom till “mästarnas kyrkogård – champions graveyard.

Centercourten har givetvis samma spelmått, men utrymmena runt banan är större och ger mer rörelsefrihet. Den dåvarande bana 1 hade liknande fördelar.

Toppspelarna strejkade – unge Björn var kvar

1973 var ett märkesår i Wimbledon-historien. Nästan alla toppspelare strejkade efter en konflikt om Davis Cup.
Kvar i startlistan var den unge Borg, lovande men fortfarande oprövad i de riktigt stora sammanhangen.
Nu kom en slags ungdomsrevolt till Wimbledon, fem år efter det stormiga året 1968.
Med sitt långa blonda hår, sina smidiga rörelser, sin friska ungdomlighet, sitt stoiska lugn och sin osvikliga förmåga att besegra äldre spelare, blev Borg tennisens första popidol.
Svensken spelade sina första matcher 1973 på små sidobanor med få åskådarplatsen och paniken var nära.
Massor av unga flickor ville följa sin nye idol och när matcherna var slut stormades banorna. De ville ta på, nypa och känna på idolen.
Vakterna var maktlösa och kunde bara leende se på uppståndelsen.
ågra särskilt farliga incidenter inträffade inte men arrangörerna gillade inte att tappa kontrollen.

Bergelin hade lösningen. För att undvika kaos måste Borg (och andra populära spelare) få sina matcher flyttade till centercourten eller bana 1 för där kunde publiken inte nå sina idoler.
Bergelin drev denna tes med kraft och efter några år slapp Björn också spela på de stökiga bibanorna. Det var en stor fördel, centercourten blev alltmer hans hemmaplan och en del av hans motståndare kände sig obekväma i den fina miljön.
Med tiden blev konkurrenterna ett slags inkräktare i den fina segerrad som svensken byggde upp i den klassiska tennisborgen.

1976 slutade dubbelspelet för Borg

Bergelin arbetade hårt på att hans adept skulle få bästa möjliga spelschema. Men 1976 hade man  inte riktigt tänkt igenom planeringen.
Borg ställde upp tillsammans med Guillermo Vilas i dubbel och det ställde till med trubbel.
Bergelin ansåg att man skulle ta hänsyn till Borgs singelspel men arrangörerna ville inte låta sig påverkas. Det skulle vara lika för alla.
Den magmuskelskada som drabbat Borg påverkade honom också i hans beslut att ge upp dubbelspelet för alltid med enstaka undantag för Davis Cup.

Därmed satte paret Borg/Bergelin ännu en tennistrend.
De bättre spelarna övergav allt oftare dubbelklassen, eftersom matcherna där störde uppladdning i singel. Därmed sjönk dubbelns betydelse och hålls numera vid liv genom specialregler. Detta är en förlust, då dubbelmatcher på hög nivå kan få ett alldeles speciellt underhållningsvärde.

Björn blir mer sluten

Bergelin mindes sina egna succéer och misslyckanden och ville att ingenting, absolut ingenting, skulle få störa hans skyddsling.
En följd blev en klar konfrontation med massmedierna, för vilka Borg blivit allt viktigare.
Den, från början, öppne Björn blev, i koncentrationens namn, alltmer avskuren från massmedierna.
Borg ställde upp vid de officiella presskonferenserna efter matcherna i Wimbledon, men där emellan var det alltmer svårjobbat för journalisterna. Små grupper av skribenter släpptes ibland in på hotellet för grundligare intervjuer, men även då var misstänksamheten stor.
“’Är det inte den tidningen vi tycker illa om”, kunde Bergelin undra när en journalistgrupp samlades i hotellvestibulen.

För Bergelin gällde absolut koncentration på uppgiften. Han insåg att han hade gjort ett antal misstag under sin egen karriär och dessa skulle inte få upprepas. Därför blev hård träning, mycket sömn, bra mat – men i en isolerad miljö.

Borg fann sig för det mesta i detta korgosseliv men kunde, mellan turneringarna, ibland släppa loss med sprit, kvinnor och eventuellt sång.

Bara seger som gällde

Trots dessa andningspauser var livet väldigt inrutat och den enda motiveringen för alla uppoffringar var de ständiga segrarna.
Tennisen i sig hade förlorat sitt värde, det gällde att alltid vinna och åka ut så sent som möjligt i turneringarna.
En snygg backhand eller en fiffig lobb var inte värd så mycket om slaget inte gav poäng.
En missad matchboll kunde däremot liknas vid en katastrof.

Utåt var allt väl.

Paret Borg/Bergelin hade en mycket stabil tillvaro, med ett gemensamt syfte:
Seger, seger, seger.

Imorgon kommer, här i Nyfiken Grå, den andra och avslutande delen av berättelsen om bakgrunden till Björn Borgs korta men intensiva tävlingskarriär.

  1. Sune, du skriver utebana men alla banor är utomhus. Du menar väl sidobana?

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren