Krönika, Sport

Björn Borg – varför slutade han så tidigt? /del 2 av 2

Ur Wikipedia. Björn Borg, tennisspelare

Slutet på förra avsnittet:
Tennisen i sig hade förlorat sitt värde, det gällde att alltid vinna och åka ut så sent som möjligt i turneringarna. En snygg backhand eller en fiffig lobb var inte värt så mycket om slaget inte gav poäng. En missad matchboll kunde liknas vid en katastrof. Utåt var allt väl. Paret Borg/Bergelin hade en mycket stabil tillvaro, med ett gemensamt syfte: Seger, seger, seger.

Men det fanns sprickor i tennisparadiset, sprickor som sällan blev kända. De taggar som fanns riktades utåt, mot förbund eller massmedier. Interna gräl förekom också.
Långt efter karriärens slut berättade Björn om ett rejält bråk sommaren 1978. som kunde ha slutat i splittring av paret. Nästan ingenting i Björns spel fungerade under den långa och intensiva uppladdningen inför Wimbledon. Inga åtgärder gav effekt och frustrationen växte. Borg började tjata och gneta:
– Varför kan du inte hjälpa mig? Vet du ingenting? Du är ju värdelös!

Bergelin molteg, men stack i väg från träningen. Borg fick ta sig från banan på egen hand. Framme vid hotellet såg Björn att Lennart hade packat sina väskor och tagit ned dem till vestibulen. Björn drog den panikartade slutsatsen att Bergelin verkligen tänkte åka hem och insåg att han måste be om ursäkt. Vem skulle annars hjälpa honom?
Ursäkten godtogs ganska omgående – vilket val hade den trogne Bergelin egentligen? Men stämningen var dyster några dagar framöver.

Så småningom kunde allt återgå i normala banor, med massiv serveträning under veckorna mellan franska och Wimbledon.
Men kanske hade en eller annan fundering fötts hos Borg.
Måste det verkligen vara så här? Var Bergelins isolationistiska recept  den enda vägen fram till pokalerna?

Kulmen kom 1980

I tre år till höll konceptet, den femte raka Wimbledon-segern säkrades i 1980 års klassiska final mot John McEnroe men därmed var också sagans kulmen nådd.

Borgs insats i Wimbledon var epokgörande.
Hur kunde en spelare som egentligen inte hade en stark volley, vilket alltid ansetts vara nödvändig på snabbt gräs, vinna 41 matcher i rad? Vare sig banorna var kruttorra eller regntunga?

Utan Bergelin hade Borg knappast lyckats.
Den 31 år äldre tränaren visste vad som krävdes och satte en mycket personlig, nästan diktatorisk, prägel på samarbetet. Ingenting skulle få störa under uppladdningen och på vägen fram byggdes av olika skäl upp en stämning av att det var allting mot Borg.

Bergelin tyckte att hans egen karriär aldrig fick fullbordas. Han hade inte råd med tennis på högsta nivå. Hans familj måste försörjas och det gick inte via racketar och bollar.
Ur den synvinkeln var Bergelin född 25 år för tidigt. Han tyckte också att han gjort många fel under sin karriär, inte förstått vad som krävdes i fråga om uppoffring och koncentration.
Nu skulle världen få se vad som behövdes och då fick alla andra hänsyn vika.

Konflikter och tristess

Massmedierna hamnade i en konfliktcirkus, vanliga människor reagerade mot den alltför uppenbara skatteflykten till Monaco.
Föräldrarna följde med, men lär inte ha trivts i den lyxiga miljön vid Medelhavet. Björn var ju sällan hemma, han for jorden runt.
Trots framgångarna blev det något disharmoniskt över Borgs liv.
Han hade flickvänner men sällan någon stadig efter ungdomens Helena Anliot.
Så småningom gifte han sig med Mariana Simionescu, men det var ganska sent under storhetsåren och i stort sett var livet inrutat, träning, nötning, matcher, skötsamhet och sällan något avbrott från en trist men nödvändig rutin.

Så hade det varit från de tidiga tonåren då allt pekade uppåt.
Någon nöd led inte Björn men hans ungdom blev delvis en cirkus. Skolgången avbröts tidigt och han hade svårt för att öppna böcker när tvånget att läsa försvunnit.
Allt var tennis. Turneringar vecka ut och vecka in. Förlusterna var extremt få och då blev också andningshålen få.
En seger var skön men då gällde det att omedelbart fundera på nästa match. Samma sak gällde efter det många turneringssegrarna, det fanns alltid en ny uppgift bakom hörnet.

I början var stressen stimulerande. Det tycktes kvitta att Borg bytte kontinent som andra bytte underkläder, han var oberörd, bytte bara svettband. Han anpassade sig kvickt till allehanda tidszoner. Men det var givetvis slitsamt, inte minst psykiskt. Från början hade han älskat att träna och löprundorna älskade han alltid. De oändliga timmarna på banan var inte lika nöjsamma.

Hade det funnits några andra lösningar?

Kunde någon klok människa i Björns närhet försökt få honom att ändra det slitsamma upplägget?
Den människan skulle i så fall behövt egna nerver av stål och en järnvilja för Björn Borg tog ogärna råd från någon annan än Bergelin även om han gärna trodde på sin ungdomstränares, Percy Rosbergs, tekniska råd.

Numera byter toppspelare tränare då och då. Klokt, eftersom det kan vara jobbigt att höra samma röst tjata under timslånga träningspass.
Tennis är ju en monoton verksamhet, där upprepningar är ett måste.

Läget var annorlunda för Björn runt 1980.
Hans intensiva samarbete med Lennart var unikt och hade få paralleller vid den här tiden.
Alltså fanns det knappast någon tanke hos Björn att byta ut eller förnya rösten i omklädningsrummet. Han var i allt för hög grad, även känslomässigt, för hårt bunden till Bergelin.

Bergelin tog alltid täten – ställde och styrde

Det var Lennart som tog ansvaret och täten. Han visste ju så mycket om världstennisen, hade genom sin egen ofullbordade karriär så mycket att ge. Han var sannerligen som en idrottspappa som, i sin begåvade son, ser en möjlighet till revansch för sina egna tillkortakommanden.
När de första segrarna kom var Bergelin inte nöjd.
Bra skulle bli ännu bättre. Utmärkt skulle bli enormt, etc.
Satsningen var hänsynslös, kanske som värst när Björn fortsatte i Wimbledon 1976 trots en skadad magmuskel.
Det fanns alltid en stark psykisk press på Borg. Han må ha burit ett stenansikte men jublet, när matchbollen slagits in i de fem finalerna, var inte en attityd – lättnaden var stor efter minst en månads nervfrätande anspänning.

Innerst inne var Björn lika spänd som John McEnroe, som ofta var märkligt avspänd mitt inne i ilskan.
Omvärlden insåg det inte då att priset var mycket högt för Björn som betalade med sin ungdom.
När han närmade sig 25 år tyckte han inte att han hade mycket kvar att kämpa för. Tennisen som gett honom så mycket att han hade börjat bli fadd. Han visste mer om sin sport bättre än någonsin, var bättre än någonsin, både tekniskt och taktiskt.
Den gamla känslan, den obändiga segerviljan under den svala ytan, hade dessvärre börjat klinga av.
Var detta meningen med (tennis)livet? Fanns det inget annat?

Bergelin var nöjd – Björn Borg ville vidare

För Bergelin räckte detta. Sä länge Björn levererade var allt frid och fröjd. Lite bråk med omvärlden fick man ta. Armbågarna fram!
Visst var det förargligt att konflikten med massmedierna, skattebråket och Björns allt större tvekan att spela Davis Cup, hade minskat hans popularitet i hemlandet men sånt måste det gå att leva med.
Pokaler och ära framför allt!.

Björn såg däremot det hela ur en ny synvinkel.
Han hade tröttnat på det skötsamma men kringflackande livet, på det tjatiga hotellboendet och på de tillfälliga förbindelsernas liv. Han hade börjat tänka att tennis inte var allt.

Om det varit i år hade han antagligen försökt lösa problemet genom att tala med Bergelin och förklara att det var dags för en vänskaplig skilsmässa. Bergelin skulle ha blivit besviken men kunnat gå vidare eftersom tennismiljön nu har blivit så mycket öppnare och friare.

Men då hade ett uppbrott från Borg varit en katastrof för Bergelin.
Han var inriktad på att få assistera sin unge vän i flera år framåt. Det går att föreställa sig ett mycket obehagligt scenario där de två skulle gå mot varandra.

Bergelin skulle säkert ha fått nya uppdrag om Borg sparkat honom men Björn skulle knappast ha vågat sparka honom för det hade skadat dem båda alltför mycket känslomässigt.
Tränarskifte var ingen utväg ur det låsta läget.
En ny, klok och mer modernt tänkande, tränare hade kunnat få Björn att inse att ett tennisliv kan fungera även om man inte vinner allt, även om en ung spoling som John McEnroe snott förstaplatsen på världsrankingen.
Det är inte nattsvart att vara världstvåa i en stor sport som tennis.
En nystart har ju de flesta tennisstjärnor lyckats med när mångårig medgång bytts i motgång.

En sådan, egentligen ganska enkel, utväg kunde inte fungera hos Borg och Bergelin.
Så Borg meddelade ensidigt att han skulle ta en lång paus.
Han gjorde visserligen några mer demonstrativa comebackförsök men känslan fanns inte där och någon ny tennisfilosofi fanns det inte utrymme för när det, vid hans sida, åter fanns den gamle vännen och fadersgestalten Bergelin.

Någon ovänskap blev det aldrig dem emellan men den tidigare, totala öppenheten hade försvunnit och Bergelin fick ingenting veta om Björns liv.

Björn ville ta igen allt, han ville festa och ha kul och och ville också bli en lika framgångsrik affärsman som tennisspelare men den förmågan hade han inte. även om hans klädbolag till slut blev en ekonomisk succé.
Det var dock inte i huvudsak hans förtjänst, även om hans namn i sig var ett starkt och nästan outslitligt varumärke.

Ett slitsamt liv gick mot ett lugnare

Livet utanför tennisbanan blev stundtals slitsamt.
Björn förvandlades, från att ha varit en av världens främsta idrottsmän, till att vara en superkändis, med partys, tv-program, rättegång, kärleksbekymmer, rykten och annat smått och gott.
Björn tröttnade även på detta och ordnade upp sina affärer.

Med åren har han glidit in i ett lugnare liv vilket, enligt honom själv, alltid varit hans syfte. Hans familjeliv med Patricia, hennes söner och deras gemensamma son Leo, verkade lyckligt.
Björn trivdes som skolskjutschaufför och hemmaman.
Ekonomin var tryggad och han hade utsetts till 1900-talets främste svenske idrottsman och kommer säkert att även finnas med när 2000-talets främsta sportpersoner skall rankas.

Ur Wikipedia

Men han hade säkert haft ännu fler meriter om han kunnat frigöra sig från Bergelin sommaren 1981.
Om exempelvis en man och tränare som John-Anders “Jonte” Sjögren fått chansen hade nog historien om den store tennisspelaren Björn Borg inte känts riktigt lika ofullbordad.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren