Ingen kan bestrida att Usain Bolt, som lite snopet fick avsluta sin karriär med en kraftig krampkänning, är världens främste idrottsman genom tiderna. Åtta OS-guld, 11 VM-guld är ett magnifikt facit på dessa synnerligen konkurrensutsatta sprintsträckor.

Hans föregångare som 1930-talets Jesse Owens och 1980-talets Carl Lewis och deras underbara resultat bleknar rejält vid en hastig jämförelse.

Men i ett avseende vinner Owens.

Genom alla tider kommer hans namn att förknippas med kampen mot nazismen och rasismen.

En från början idrottslikgiltig Adolf Hitler hade  bestämt sig för att 1936 års sommarspel i Berlin skulle förvandlas till en lång PR-fest för hans tyska regim.

Enorma summor satsades, allt gjordes för att det tredje riket skulle framstå i glans, ett hycklande fredsbudskap sändes till världen, som skulle fås att tro att Tyskland trots allt var en vänligt sinnad nation, som inte ville ha krig.

Organisatoriskt blev spelen också lyckade. Olympiaden var välordnad och lugn rådde på gatorna, där de judefientliga skyltarna tillfälligt plockats bort.

Festen började också bra för Hitler, som gärna tog plats på Olympiastadions hedersläktare, där andra nazipampar också trängdes. Några tidiga tyska triumfer fick den översvallande führern att kalla upp fyra medaljörer till hans loge, där de varmt gratulerades. Han tog också emot de tre finländare som tog en trippel på 10 000 meter. De kunde ju betraktas som arier.

Men kanslern lämnade stadion när höjdhoppet närmade sig sitt slut. Det skulle bli guld och silver till USA:s afroamerikaner Cornelius Johnson och Dave Albritton. Hitlers idé om den vita rasens överlägsenhet skulle få en smäll och det ville diktatorn inte uppleva.

Men det skulle bli värre för honom: Jesse Owens kom in i leken och blev snabbt oerhört populär även hos den tyska delen av publiken. Han sprang ju så elegant, så vackert, så effektivt och hans stillsamma leende var så oemotståndligt.

Mycket omtalat blev mötet mellan Owens och Luz Long, den tyske längdhopparen som också var guldkandidat. I kvalet fick Owens svårigheter och efter två övertramp var han nästan ute ur finalen. Då gav Long honom ett enkelt men avgörande tips om ansatsen och Owens gick till final och där tog han en av sina fyra guldmedaljer.

Jesse Owens blev spelens populära centralgestalt och hans och andra aeroamerikaners insats störde uppenbarligen Hitlers propagandaapparat. Utfallet av Berlin-OS blev inte riktigt som man tänkt sig.

Owens fick en storartat mottagande i delar av USA, men det ironiska är att han inte kallades till Vita Huset för att belönas som den amerikanske hjälte han var.

Än rådde  stark diskriminering i sydstaterna, det var valår och president Franklin D. Roosevelt ansåg sig inte ha råd att stöta sig med  rasisterna. Han ville vinna valet och kunde han inte närma sig Owens, som efter OS proffsförklarades, eftersom han tvingats tävla bland annat mot hästar för att få in pengar till familjen.

I dagens läge hade Owens blivit mångmiljonär. 1936 hade han som svart inte ens rätt till stipendium för collegestudier. Han drog sig fram på olika sätt, hade tvättinrättning och bensinstation, stöttade unga afroamerikanska talanger. Först 1976 fick han en hedersbelöning av USA:s president, Gerald Ford.

Han var en blid person och gillade till en början inte protesterna och de knutna nävarna på prispallen i OS 1968. Så småningom medgav han dock att det i vissa lägen var nödvändigt med visst våld för att motarbeta den ständiga diskrimineringen av svarta.

Jesse Owens rekord är mossbelupna, men hans insatser mot nazihybrisen på Berlins kolstybb 1936 kan aldrig glömmas.

Han fick en diktator att rygga tillbaka. Ingen annan idrottsman har genom åren haft samma bestående  symboliska betydelse.

Owens den evige.

PS. Den ende idrottsman som skulle kunna mäta sig med Owens i symbolvärde torde vara Muhammad Ali, men det är en helt annan historia. DS.