Debatt, Krönika, Samhälle

COOP-kortet räddade (L)

Foto: Tom Engström

Han hade en litet beslöjad röst men verkade på det hela taget rätt normal.

Ändå påstod han på fullt allvar att han, tack vare ett medlemskort i Coop, hade räddat liberalerna vid EU-omröstningen.

Röstresultatet såg ut att ge (L) 4,1 procent av rösterna varför liberalerna kunde ta sig krypande med ett mandat in i EU-parlamentet sedan partiet, under valkampanjen, lyckats ta bort en het kandidat, Cecilia Wikström, från valsedlarna.

Cecilia Wikström var väl inte en av de mest gulliga eller ödmjuka politikerna, prästkappan till trots, men hade dock åstadkommit en del under det lustrum hon avverkat sedan det förra valet.

Men ut åkte hon. Någon av de andra liberala-politikerna kände de väljande människorna inte riktigt igen så risken var förfärande stor att det skulle bli en riktigt lång utflykt för liberalerna, bort från de politiska ängarna i Europa.

Det är här COOP-kortet kommer in.

Mannen med den sammetslena rösten berättade att han fattat ett beslut.
Ett EU utan en svensk liberal politiker i fick vi bara inte riskera att få.
Strunt samma om politikern hette Cecilia Wikström eller Karin Karlsbro.
En svensk liberal skulle vi ha i EU under de kommande fem åren.

Så fram med joggartröjan,  på med de gummisulade skorna och  röstkortet i högsta hugg till valllokalen. Nu skulle det röstas liberalt.

Det var glest mellan de röstande i lokalen.
Faktiskt fler valfunktinärer än röstande.
Så in i ett av de tre lediga båsen.
Fram med den liberala valsedeln. Inte vika, inte klottra, inte göra fel så att valet blev ogiltigt.
Slicka, vika fliken rätt och klistra.
Yes – där satt den.

Salen var fortfarande tom på röstande,  vägen till funktionärerna var kort. Dessa stirrade stint på den våghalsige valmannen är han överräckte sitt röstkort. Snart skulle han få nöjet att själv stoppa ner den frälsarkrans som den kuverterade liberala valsedeln utgjorde.

Då kommer frågan. Det himmelska ljuset slocknar. Mörkret faller över lokalen.
– Har du ID-kortet med dig?
– ID-kort? Va f… jag har ju lämnat röstkortet.
– Jo, men vi vet ju inte att det är du eftersom ingen av oss känner dig.
– Men…, försöker han, jag…

– Har du ingenting annat på dig som kan visa att du är du. Du förstår att nu kan vi inte rösta längre om vi inte kan visa på minst ett och helst två sätt att vi verkligen är de vi är. Ett kreditkort kanske?
– Men det har ju inget fotografi?

Han suckar men känner ändå ett visst förtröstan. Kanske finns det fortfarande hopp om ett fortsatt liberalt EU-liv.
Nervöst far händerna över joggartröjans ficka.
Något styvt finns det där. Litet halt.

Jo, men visst, han hade ju stoppat på sig det nya äckelgröna coop-kortet. Guds finger kanske. Skulle detta finger kunna nå ända ner och nudda vid valfunktionärens hjärta?

Det glimmade till. Ett varmt leende från kvinnan med röstlistan. En nick och mörkret vek och försommarsolen lyste på nytt i lokalen.

COOP hade räddat liberalerna.
Sammetsrösten var i alla fall övertygad om att det var hans insats som gjort storverk.

Vi andra är kanske inte är lika säkra på det.
En annan sak är vi däremot helt övertygade om.

Sjukvården i Sverige är inte på topp, kontanter går knappt att använda och rösta får vi tydligen inte längre göra om vi inte kan visa att vi är oss själva. Borde vi kanske fråga oss om liberala politiker, eller egentligen, om några politiker över huvud taget vill göra någonting åt allt det där, som många av oss äldre numera upplever som förlorat.
F-n vet!

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren