Mycket talar för att denna klassiska lagtävling kommer att försvinna, eftersom den tar för mycket tid. De bästa spelarna ställer inte upp som förr, de är mer intresserade av sina individuella prestationer och rankingpoäng.

Enklare förr

Tennis har utvecklats till en mycket krävande året-runt-sport med få tillfällen till vila. De styrande tycks nu satsa på en snabbt genomförd lagtävling.

Tennislivet var enklare förr. Turneringarna var färre och DC-spelet var höjdpunkten för många nationer.

I Sverige byggdes det allt större intresset för den gamla överklassporten tennis kring just Davis Cup. De första stora insatserna gjordes av kretsen kring Lennart Bergelin  med ”undret i Varberg” 1946 som en första topp.

Lennart Bergelin 1950. Foto: sv.wikipedia.org.

Matcherna mot särskilt Italien utvecklades till känslomässiga dramer, som utspelades mot bakgrunden av enormt engagerade åskådare, som särskilt i Rom ideligen pressade linjedomarna att komma med hemmapartiska domslut. I varje fall enligt svensk åsikt.

En stormakt i tennis

Sverige blev så småningom en stormakt i tennis efter en enastående utveckling i början på 1960-talet när tvåmannalaget Jan-Erik Lundqvist och Ulf Schmidt ideligen gjorde succé i dramatiska tv-sändningar, ofta från Båstad.

Det var genom dessa sändningar – i den enda svenska kanalen – som Björn Borg fick sitt tennisintresse. Efter hans makalösa karriär följde ett par decennier av svenska framgångar tack vare spelare som Mats Wilander, Stefan Edberg, Anders Järryd med flera.

Arvet stort och tungt

Även för dessa spelare var DC-spel ett självklart åtagande. Gruppen av svenska toppspelare samlades under några veckor varje år och fick njuta av den härliga lagkänsla, som spel för nationen kan skapa.

Arvet från Davis Cup är stort och tungt. Sverige vann sju totalsegrar åren 1975-1998. Formatet med fem femsetsmatcher över tre dagar var krävande. Allt kunde vara slut efter dubbelmatchen, men ofta härskade en nästan olidlig spänning ända tills den femte och avgörande matchbollen slagits in.

Just den långdragna, ofta nervpåfrestande dramatiken var speciell för just DC, som fick lagens supportrar att ständigt sväva mellan hopp och tvivel. Många spelare fick darr i knävecken när de plötsligt skulle spela för den egna nationen.

Swedish open i Båstad 2008. Foto: sv.wikipedia.com.

Tennisfest i Båstad

Vissa somrar var en lång tennisfest i Båstad. Där fanns emellanåt en kvardröjande snobbism, men den minskades med åren.

Mediebevakningen var intensiv, även mindre betydelsefulla matcher följdes av utsända reportrar från alla landsändar. Pressfolket togs om hand på ett sätt som dagens mer nyktra etik med största sannolikhet hade underkänt.

Sedan länge är skimret kring Davis Cup borta. Kanske lika bra att turneringen förpassas till museihyllorna.

Alla dessa minnen

De kvarvarande nostalgikerna får nöja sig med alla fantastiska minnen, alla dessa matcher med baslinjeduellerna, stoppbollarna, feldomsluten,  smasharna, regnavbrotten, protesterna, linjeslickarna, de smarta undanläggningarna,  nätdomarna med sina pekfingrar på nätkanten, publikstönen,  nätrullarna, konstbollarna, de störande kameraklicken, lobbarna, serveessen, chokladsäljarna som ibland rörde sig i fel ögonblick, dubbelfelen, buandena, tystnaden inför matchbollarna, och så segerjublet.

Så här i efterhand får vi inte glömma att tacka den amerikanske spelaren Dwight Davis,  som år 1900 hittade på den succéturnering som nu är döende. Han spelade själv i den allra första DC-matchen och blev på 1920-talet USA:s krigsminister.

Tack och farväl, Davis Cup!