”Om en kvinna våldtar en man, vad kan hon räkna med för rättsliga påföljder?

Det blir tyst en stund. Sen säjer advokaten:

-Jag förstår inte vad fru Randers avser. En kvinna kan inte enligt strafflagens 20 kapitels första paragraf anklagas för våldtäkt. Det kan bara män. Män kan straffas men de kan inte våldtas.”

Detta är ett citat ur Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas som utkom 1970 i Finland och 1976 i Sverige. Ganska snabbt blev den filmatiserad. Nu har den satts upp på Stadsteatern/Södra Teatern i regi av Lo Kauppi.

Boken blev en viktig läsupplevelse och ett debattinlägg för mig och många i min generation. Vi hade just upplevt den sexuella frigörelsefasen – hur kunde det bli så här? Nu gick jag på genrepet av föreställningen, full av förväntan. Men jag var inte helt nöjd när jag gick därifrån.

 

Kanske det äntligen är dags att byta roller för att småningom avskriva alla roller.

Det är klart, jag hade höga förväntningar inte minst eftersom Lo Kauppi gjort bra ifrån sig tidigare. Och skådespelarna kämpade på. Ämnet är ju på intet sätt daterat, tvärtom tyvärr, metoo och andra berättelser om sexuellt utnyttjande. Ändå bränner inte föreställningen till på samma sätt som ursprungstexten.

Ja, jag läste om den och den är ännu vassare, ännu mer medveten än vad jag mindes. Den våldtagna Tova Randers – visst, hon gick hem med en ny manlig bekant efter en kväll fylld av dans, flirt och sprit – vill hämnas. Varför inte genom samma förnedrande tvång som hon fick utstå?

”Hur förorättad skulle han inte bli om han verkligen fick lov att vara med om en akt av tvång, en våldtäkt, om någonting som kvinnor dagligdags bävar för att bli utsatta för, med all orsak? Kanske är det dags att förorätta en man. Kanske det äntligen är dags att byta roller för att småningom avskriva alla roller. Så att ingenting är otänkbart och ingenting är självklart. Kanske det kan få nån man att fundera efter och nån kvinna till att göra uppror. Kanske det är bara början. Kanske allt kan ändras, nångång!”

Tovas reaktion fokuserar inte enbart på den sexuella handlingen utan även på maktförhållandet, mäns överhöghet. I dag talar vi om könsmaktsordning men det ordet var inte uppfunnet 1970. På detta vis känns Tikkanen så före sin tid, mitt inne i senare diskussioner.

Tova hävdar rätten till sin sexualitet men genomskådar dessutom våldtäktens symbolvärde: att sprida skräck. ”Vem vinner på att kvinnor går omkring och är skräckslagna för att bli våldtagna?”

Martti Wester, våldtäktsmannen, är inget monster utan en rätt vanlig man. Det är just det som är poängen. Man behöver inte vara en krigstraumatiserad exsoldat eller en psykopat för att begå en våldtäkt. Det räcker med en medelklassman som plötsligt upplever motstånd.

När Tova återvänder – med pistolatrapp och rep – blir han förstås förfärad. Det är inte så lätt för Tova att begå våldtäkten, men till slut så. Nu tänker hon anmäla. Vem ska tro henne?

I föreställningen bollas hon runt mellan olika telefonnummer: vem kan ta emot ett anrop från en förövare?? I boken är reaktionen ännu beskare: ”Jag har våldtagit en man, skriker Tova.(…)Lyckans ost, säger rösten. Hälsa honom hjärtligt.”

Tova får ändra sitt anrop och bara säga: Våldtäkt, kom fort! Polisen kommer. Men Martti –som nu har hämtat sig efter chocken – bagatelliserar det hela. Litet hårda tag bara! ”Han kommer inte att anmäla dig, vad du än gjorde”, säger polisen i pjäsen. Och där står Tova, beredd att bekänna, ignorerad.

Pjäsen följer texten men det finns en dimension som jag saknar. Pjäsen har en individuell och psykologisk slagsida: hur är det nu med Tovas ex-man och hennes förre älskare?

Sönerna är viktiga och en av dem har ju också förgripit sig på sin flickvän. Men i boken talar Tovas röst om det som gäller oss alla, det är inte ett kammarspel om en familj. Tovas honnörsord är: stå i bredd. Ingen ska stå över den andra. Vi ska hjälpas åt, ge varandra styrka.

I pjäsens slutscen famnar Tova sin olycklige son, men det känns uppgivet, en cirkel som inte kan brytas. I boken däremot ser Tova ett mönster av lögn och tigande och vill strid: ”Nu ska de stå i bredd hon och Jockum, och bredvid sej har de alla andra okunniga, skräckslagna och halva. Upproret har börjat.” Här känns kampviljan!

I stället för att se pjäsen vill jag rekommendera en (om)läsning av Tikkanens bok. Dessutom gärna hennes övriga produktion , till exempel Århundradets kärlekssaga, om hennes stormiga äktenskap med Henrik Tikkanen. Den har ju fått en parafras i Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig dessutom. Bortglömd är Märta Tikkanen definitivt inte. Kanske blir det en Tikkanenrevival i vår?