Folk, Samhälle

Därför förlorade Hillary Clinton kampen om Vita huset

Hillary Clinton. Foto: hillaryclinton.com.

I en premiärartikel för Nyfikengrå ger journalisten och omvärldsanalytikern Robert Björkenwall sina reflektioner om Trumps valseger i USA och hur den kan hänga ihop med populismens framgångsvåg i Norden:

Häromdagen åhörde jag en utmärkt föreläsning av Sveriges radios tidigare Norden-korrespondent Bengt Lindroth om hans bok om populistpartierna i
de nordiska länderna Danmark (Dansk Folkeparti), Finland (Sannfinländarna), Norge (Fremskridtspartiet, Frp) och Sverige (Sverigedemokraterna, SD). Två av dessa –
Sannfi med partiledaren Soini, nu utrikesminister och i Norge Frp-ledaren Siv Jensen, nu finansminister – ingår också i borgerliga koalitionsregeringar medan Dansk Folkeparti agerar stödparti åt en borgerlig minoritetsregering, precis som under tidigare mandatperioder.

Trivs bäst i opposition

Alla tre tappar nu av lite olika skäl kraftigt i opinionen – i Finland, Norge och Danmark. I mindre grad – tillfälligt? – just nu så också SD i Sverige. Tydligt är dock att populistpartier trivs bäst i opposition och får det betydligt svårare så
fort de tvingas omsätta sina ofta vidlyftiga och svårgenomförbara löften i regeringsställning.

Lite lättare har det att behålla proteströsterna de fått om de agerar utanför
regeringen som stödparti, såsom varit fallet för det länge så framgångsrika Dansk Folkeparti. Men nu har också de fått problem på grund av skandaler som drabbat dem på senare tid.

Bengt Lindroth har – se Väljarnas hämnd: populism och nationalism i Norden (Carlssons förlag, 2016) – helt rätt i att populismen kan ses som “väljarnas hämnd” (den tidigare danske S-ledaren Jens Otto Kraghs uttryck) mot regeringsbärande partier som inte i tid förstår att se de varningssignaler som finns och inte är uppmärksam nog på samhällsproblem som är under uppsegling och i behov av politiska åtgärder.

I tid – och inte när missnöjet exploderar i utbrett proteströstande.

En parallell till Trump

Här finns en parallell till populisten och fastighetsmagnaten Donald Trump och det han gjorde nu i Michigan (Clinton förlorade med 0,3 procent av rösterna), Wisconsin (Clinton besökte aldrig i valkampanjen!) och Pennsylvania i det amerikanska rostbältet bland globaliseringens och industrijobbstappets förlorare.

Donald Trump. Foto: Gage Skidmore/sv.wikipedia.org.

Donald Trump. Foto: Gage Skidmore/sv.wikipedia.org.

Hade demokraterna däremot behållit dessa och ytterligare någon delstat hade Clinton i stället vunnit mot Trump.

Trots att hon i just detta val troligen var fel kandidat för demokraterna!

Men allt är ändå inte nattsvart. Demokraterna vann minst två nya senatsplatser från republikanerna och krympte också gapet något vad gäller republikanernas övervikt i representanthuset.

Se på Kalifornien och New York

Och se på Kalifornien med nära 40 miljoner innevånare och en av världens största ekonomier. Clinton fick där dubbelt så många röster som Trump. Där kan demokraterna styra och driva till exempel hårda arbets- och miljökrav.

Också i New York med 20 miljoner invånare, där det i stadsdelen Manhattan går tio demokrater på varje trumpare.

Positivt är också att i flera delstater hölls folkomröstningar om höjda minimilöner. Nu kommer minst två miljoner i Colorado, Maine, Arizona med flera att få sina minimilöner höjda till i flera fall 130 kronor i timmen. Något som USA:s många arbetande fattiga verkligen är i stort behov av.

Clinton fel kandidat

Ändå var Hillary Clinton fel kandidat för demokraterna i just detta antietablissemangsval med tanke på att presidentval i USA handlar om att vinna delstater – inte som i länder med direktvalsystem där flest röster nationellt vinner.

I USA vinner den kandidat Vita huset som får minst 270 elektorer vid delstatsvalen.

Uppenbart tog hon – och hennes kampanjstab – slarvigt nog tidigare (jfr Obamas båda val) för demokraterna säkra delstater som Pennsylvania (förlust nu med en procent), Michigan (förlust nu med 0,3 procent) och Wisconsin (förlust med knappt en procent nu) för givna.

Viktiga Florida – 29 elektorer här – med många latinoväljare förlorades också denna gång med cirka en procents marginal. Clinton fick ut ungefär tre procent färre än Obama av demokraternas kärnväljare. Därför förlorade Hillary Clinton kampen om Vita huset.

Ty det hjälper då föga att i till exempel befolkningsrika Kalifornien ta dubbelt så många röster som Trump när dessa merröster hade gjort större nytta om om Clinton fått bara lite av dessa i till exempel Florida eller Pennsylvania.

Att då vinna nationellt/federalt med över en miljon fler röster än Trump är en pyrrhusseger när hen ändå står som förlorare i antal vunna elektorer från delstaternas val.

Däremot är det inte alls sannolikt att en annan, mindre etablissemangsförknippad kandidat än Hillary Clinton – senatorerna Bernie Sanders, Vermont eller Elisabeth Warren, Massachusetts – lättare hade kunnat besegra Trump också i
avgörande viktiga delstater i rostbältet och i Florida.

Fyra år lång tid

Lika fullt är det sorgligt att en sällsynt smutsig, kvinnomobbande och på sakfrågor nära nog substanslös valrörelse kan resultera i att en klimatförnekare och för världen så totalt oförutsägbar person som populisten Donald Trump kan bli
vald till världens mäktigaste politiska ämbete.

En helt annan sak är hur länge kan kommer att sitta. Tror inte på åtta år utan mindre när det går upp för väljarna redan i kommande kongressval om två år visar sig att han har mycket svårt att leverera mycket få av sina vidlyftiga vallöften.

Då kan till och med fyra år visa sig vara en väl lång tid – också för många av hans egna väljare. Vare sig det nu handlar om den där muren mot Mexiko, avskaffandet av Obamacare (handlar om uppåt 20 milj amerikaners sjukvårdsförsäkring), uppsägningen av Parisklimatavtalet (tar tre plus ett år att genomföra) eller något annat.

Trump själv kommer också att bli en av de riktigt stora vinnarna – i mångmiljonklassen – på hans skatteförslag från valrörelsen – om det genomförs till alla delar.

Amerikanska medier – med få undantag – har också en ordentlig hemläxa att göra vad gäller sin mindre goda insats i årets amerikanska presidentvalcirkus.

Samtidigt är det så att Trump – med tanke på de fortsatt frostiga relationerna med New York Times och flera teve-bolag – har klara problem med att förstå ens det grundläggande kring yttrandefrihet och medias granskande roll.

Robert Björkenwall.

Robert Björkenwall.

Han tycks tro att media bara ska rapportera vad han säger som “president elect” och inte på något sätt tydligen värdera relevansen kring vad han råkar säga den ena eller andra gången.

Robert Björkenwall

3 Kommentarer

  1. sune sylven

    En intressant kommentar! Läste i The Guardian att det finns en grupp forskare i USA som anser att Clinton borde överklaga valet i svingstaterna. Marginalerna var ju små där och man misstänker manipulation med de elektroniska röster. Saken kommer säkert att dö ut, men tänk om valet riggat som Trump förutspådde, men från fel håll?

  2. Robert Björkenwall

    Ja Sune. Sett det. Men tror inte att eventuella undersökningar av felaktigheter rösterna i vissa vallokaler och så lär det nog inte leda till något. En annan sak hade nog varit om marginalen i ett par svingstater varit hårfin i stället för nu runt 0,5 till runt 1 procents övervikt eller något mer som Trumps övervikt var i delstater som Florida, Wisconsin, Michigan etc. Då kanske man lagt mera krut på noggranna undersökningar av misstänkta oegentligheter. Minns hur Al Gore förlorade mot George W. Bush år 2000 med bara drygt 500 röster i Florida och då var det en del påvisade problem i några vallokaler. Men myndigheterna där – brorsan Jeb Bush var guvernör där då – bestämde till slut att Bush ansågs ha vunnit och tog hem de 29 elektorerna där och det avgjorde hela presidentvalet till hans fördel. Noterar nu att Hillary Clintons överläge i antal röster nu verkar hamna uppåt 1,5 miljon fler röster än Trump. Hur mycket bättre hade det inte varit om i stället fått en del av dessa överskottsröster (massivt i Kalifornien etc) i Florida, Michigan och Pennsylvania i stället. Men nu är det som det är och vi har Trump i åtminstone fyra år i Vita huset.

  3. Rune Ljungströmmer

    Trumpen vann på grund av det alltmer överstatliga etablissemanget och jag hoppas att detta sprider sig även till Europa!
    EU-monstret är ett praktexempel, usch. Så SWEXIT, nu!

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren