Folk, Krönikor, Tyckt

Därför går Göran Hägglund

Göran Hägglund. Foto: kristdemokraterna.se

Göran Hägglund – en hyvens kille. Foto: kristdemokraterna.se

En partiledare som förlorat tre val i rad  gör klokt i att gå innan han blir  tvingad till det.

Så såg det ut för Göran Hägglund efter höstens val. Det som kunde ha räddat honom kvar  var om Alliansen – trots Kristdemokraternas (KD) fortsatta kräftgång – blivit större än de rödgröna och regerandet fortsatt med ett förtäckt stöd av Sverigedemokraterna (SD).

Om SD lagt ned sina röster i budgetomröstningen och inte sökt fälla regeringen Löfven hade Hägglund sannolikt aviserat sin avgång redan i december.  Men nu gjorde SD vad alla andra fruktade och istället för att gå till talmannen och lämna in sin avskedsansökan aviserade statsministern ett extra val till mars månad.

Han talar mot bättre vetande

Då fanns ingen möjlighet för Göran Hägglund att lämna skutan.  Däremot ett stort hot att kanske förlora ännu ett val som mycket väl kunde innebära att partiet hamnade utanför riksdagen.

Göran Hägglund säger nu att hans avgång inte har något med decemberöverenskommelsen (DÖ) att göra.  Kanske är det så, men logiskt sett talar han här mot bättre vetande.

Jakob Forssmed. Foto: twitter.com

Jakob Forssmed – en av de närmaste. Foto: twitter.com

Jag kommer ihåg en ordväxling i Riksdagens talarstol mellan riksdagsmannen Jakob Forssmed, en av Hägglunds allra närmaste, och finansminister Magdalena Andersson. Forssmed visade förståelse för att landet måste kunna regeras även av en minoritetsregering och det på ett sätt som Andersson uttryckligen uppskattade.

Sedan kom hennes kontakt med Göran Hägglund som blev början till de förhandlingar som ledde fram till DÖ.  Nu skulle allianspartierna visserligen böja sig snällt för S-MP-regeringens budgetpolitik fram till nästa val och – om olyckan var framme – ända till 2022.  Men i gengäld fanns tid för generationsskifte inte enbart i de nya Moderaterna (M) utan även i KD, och kanske Folkpartiet (FP) där kräftgången också är otvetydig.

Hägglund har sitt på det torra. Om inte annat får han säkert bli landshövding. Han behöver inte ens söka. Partiet får några år på sig för en nytändning under den efterträdare som ännu är svår att peka ut.

Några ord om den tid som flytt

Men innan jag kommer till det svåra – några ord om den tid som flytt.

Alf Svensson - nestorn. Foto: kdsenior.se

Alf Svensson – nestorn. Foto: kdsenior.se

Vare sig det hette Kristen Demokratisk Samling (KDS) eller Kristdemokraterna (KD) var Alf Svensson partiets oomstridde ledare i 31 år. År 2004 avgick han i vånda över vem som skulle (kunna) efterträda honom. Så stark var ännu hans ställning att han kunde ha pekat ut sin efterträdare, men han avstod.

Det blev ändå inte  mediernas favorit, som då var Maria Larsson, eller Mats Odell som nog var Svenssons. Valberedningen fastnade för Göran Hägglund som hade starkt stöd av exempelvis riksdagsman Stefan Attefall, långt senare utsedd till bostadsminister 2010-2014.

Hägglund valde under den andra mandatperioden bort Mats Odell, som varit finansmarknadsminister 2006-2010, till förmån för  Attefall.

En karismatisk ledare ersattes 2004  av en hyvens kille som också han hade humor, om än av det mer vitsiga slaget. Alf Svensson hade stått upp för de värden han och hans parti representerade även när partiet förlöjligades i medierna och då särskilt i SVT. Det hade ingivit respekt och fört KD fram till hela 11,8 procent i valet 1998.

Tre KD-ministrar som i ett reservat

Framgången kunde inte förvaltas fullt ut och 2002 var valresultatet 9,2 procent.  2004 tog Göran Hägglund vid och sedan dess har det gått utför trots eller tack vare regeringsinnehavet från 2006.  Hägglund lyckades sämre än de andra små partierna att förhandla sig till viktiga poster i regeringen och lät Reinfeldt efter valet 2010 sätta de tre ministrarna i samma  socialdepartement  som i ett reservat.

Ekonomer gillade det inte men KD drev inför valet 2006 ganska framgångsrikt krav på att ersätta fastighetsskatten med en låg avgift.  Det  inlemmades i Alliansens valmanifest och bidrog till valsegern. Men sedan tunnades förslaget ut liksom det mesta av vad partiet stod för. KD blev anpassligt och uppnebart nöjt med att få sitta med i regeringen. Då hjälpte det inte att Göran Hägglund ibland var slagfärdig i sina repliker.

”Kan själv”

För att ändå göra något åt svaga opinionssiffror gjorde Göran Hägglund märkliga utspel som ibland inte ens var förankrade i den inre kretsen eller övriga statsråd (KD). Så var fallet med talet om  ”verklighetens folk”  som spelades upp i Almedalen för att sedan falla platt till marken.  Man kände inte att detta var något som partiledaren själv brann för. Kanske var det något en talskrivare kommit på?

Kristdemokratins ideologi bottnar i omtanke om familjen, men i kanske än högre grad om svaga grupper i samhället.  Det är vad Alf Svensson brann för, men inte vad som utmärker utspelen från skilda KD-företrädare inklusive Hägglund själv.

Göran Hägglund kan ha känt ett starkt behov av att kliva fram ur skuggan av Alf Svensson. ”Kan själv” har varit hans outtalade motto. Han har hållit nestorn på armlängds avstånd vilket jag tror har bidragit till kräftgången.

Nu måste det ske ett generationsskifte.  En yngre förmåga ska ta vid.  Att ta någon som inte sitter i riksdagen blir svårt med tanke på att det ändå är politikens huvudscen. Men viktigast är nog att finna någon som kan visa väljarna att partiet behövs i svensk politik av idag.

 

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren