Kultur, Läst

Det litterära Trieste en fascinerande historia

Slottet Miramare i Trieste. Foto: sv.wikipedia.org.

Trieste är en norditaliensk stad som inte brukar göra så mycket väsen av sig. Jag hamnade där för över 20 år sedan och blev helt fascinerad.

Staden är ett lapptäcke: man åker ned från den bergiga Karstregionen och möter en stor hamn och olika typer av byggnadsstilar. Här finns Piazza Unita som påminner om andra städers paradtorg med pampiga byggnader runt sidorna, en Canal Grande som sträcker sig förbi två kvarter, olika typer av kyrkor, arkader från sekelskiftet, utgrävningar från romartiden…

Börjar man forska i Triestes historia blir man än mer intresserad: under 1700-talet var staden en frihamn med samma status som Venedig.

Under det Österrikisk-Ungerska imperiet var Trieste den enda hamnstaden. Invånarna i Trieste kämpade för ett enat Italien och efter första världskriget blev Trieste en italiensk stad. Men det slutade inte där.

Efter andra världskriget styckades Trieste upp. En del behärskades av krigets segrare, Storbritannien och USA, en annan del tillföll den nya federationen Jugoslavien. 1954 blev Trieste åter italienskt.

Det är klart att detta avspeglar sig på olika sätt i staden.

Magris den mest namnkunnige

Dessutom finns det en litterär historia värd att nämna. James Joyce, den irländske författaren i frivillig landsflykt, bodde här på många olika adresser – alla hedrade med minnesskyltar – och började här skriva sin banbrytande roman Ulysses.

Rainer Maria Rilke författade sina Duinoelegier i en ort intill Trieste. Italo Svevo skrev sin Zenos bekännelser här.

Claudio Magris. Copyright/fptp:: Paolo Magris

Claudio Magris. Copyright/Foto: Paolo Magris

Den mest namnkunnige triestinska författaren i dag är Claudio Magris som tidigare givit ut läsvärda tegelstenar som Donau och Mikrokosmos. Efter några års tystnad kom i år Åtalsgrund saknas och den är synnerligen läsvärd.

En man i Trieste samlar olika slags krigsmaterial för att skapa ett museum som dokumenterar krig – till fredens ära. Dessutom antecknar han ständigt om det han finner. Han har existerat, hette Diego de Henriquez.

Italiens enda koncentrationsläger

Men mannen dör i en brand och i Magris berättelse får Luisa, en ung kvinna med svart far och judisk mor, ta över samlingen. Även hon blir besatt av historia och hennes egen personliga historia flätas in i handlingen.

Ingången till La Risiera. Foto: it.wikipedia.org/Twice25 & Rinina25.

Det mest uppseendeväckande är att en central plats i dokumentationen är Italiens enda koncentrationsläger under andra världskriget – i Trieste. La Risiera, en gammal risbehandlingsfabrik.

Under mellankrigstiden hade Trieste en förhållandevis stor judisk befolkning. Många kom dit för att invänta fartyg som tog dem till Palestina. En del av dem slutade sina dagar i La Risiera. Fångarna i lägret skrev namn på dess väggar: namnen på de för förrått dem, utlämnat dem åt nazisterna. Finns dessa namn bland anteckningarna?

”Det borgerliga Trieste, fascistiskt och kollaborationistiskt till sin natur även när det inte kan kollaborera, har än en gång tvått ansiktet och sminkat sig.

Alla är respektabla; i få andra städer i Italien har industriidkare, finansmän, skeppsredare och bankirer ställt sig så otvetydigt, jag skulle vilja säga instinktivt – förvisso även försiktigt- vid fascisternas sida och när det blev nödvändigt även vid nazisternas.

Samtidigt som de gav efter en smula och lite mer än en smula inför Motståndsrörelsen, man vet ju aldrig.”

Ingen smickrande bild

Så diktar Magris. Ingen smickrande bild direkt.

Bokens titel är Åtalsgrund saknas, den juridiska termen för frikännande före rättegången. Vem kan man egentligen åtala? Så mångas skuld.

Hela boken är ett lapptäcke, episoderna går in i varandra. Inte helt lätt läsning, men utmanande och så synnerligen välskrivet.

I efterordet nämner Magris de Henriques och påminner om att han är inspirationen till huvudpersonen – inte identisk med. Dock lär de Henriques ha sagt att de som passerar hans grav kan ge sitt svärd till honom – så att det aldrig används igen. En passande slutkommentar.

Om man vill veta mer om Trieste – både historia och mer nutida intryck av staden – så finns det en utmärkt ingång genom Jan Morris Trieste and the meaning of nowhere.

Morris, berömd för sina reseskildringar, ger oss fantastiska bilder av denna komplexa stad. Jag har erfarit att många erfarna Italienresenärer aldrig har förirrat sig till denna del av landet. Finns det någon som kan locka dit dem borde det vara Morris – och Magris.

  1. Rita Ackermann

    Hej Ann
    Tack för en väldigt intressant artikel om Trieste. Har alltid tyckt om Italien men aldrig varit i Trieste men är nu lite nyfiken på det.
    Hälsningar
    Rita

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren