Det var rekordvarmt i Sverige i somras. Bränder uppstod i nästan alla skogar och i många områden måste byar och hus utrymmas för att rädda människoliv. Respekten för det som förr kallades ”den röde hanen” växte och de flesta lydde eldningsförbudet och släckte sina grillar.

På sistone har brandmän och frivilliga släckare hyllats för sina insatser. Åtminstone på denna punkt verkar enighet råda i det alltmer splittrade Sverige.

Utom inom fotbollen. Där är saknas respekten för brandfara, kanske var det fotbollshuliganer som struntade i sommarens beordrade grillstopp. Fotbollens ansvariga tycks ge upp, de som vill ta med sig bengaler (upp till 1 000 graders värme, enligt uppgift) på arenan,  kan göra det mycket enkelt.

Man vill gärna glömma att det alltid är farligt med leka med eld. Min far som var ivrig borgarbrandman var samtidigt en nostalgiker, som ville ha levande ljus i julgranen. Om man är vaksam och ser upp händer ingenting, sa han, och vi barn tindrade förstås i kapp med de små stearinljusen.

Allt gick bra till det ögonblick då en svag gren i granen brast och ett brinnande ljus föll ned mot de torra barren. En kraftig eldslåga slog upp, det brann i granen! I absolut sista ögonblicket hann någon slänga en filt över branden, det blev inga skador, men familjen var skakad.

Dagen efter jul for pappa direkt till järnhandeln och köpte elektriska ljus till den skamfilade granen. Han och vi ville inte vara med om denna dramatik mer.

I söndags skadades åtta personer när en person från en klack kastade in vid båge på en läktare på Tele2 Arena där det satt många barnfamiljer, några med årskort. De yttre skadorna blev tydligen ganska lindriga, men ingen kan veta de psykologiska följderna.

Flera familjer sprang i skräck från arenan, redan tidigare äcklade av den trista sortens språkbruk vi vant oss att höra även vuxna använda i sitt påstådda stöd för favoritklubben. Antingen är dessa personer arbetslösa eller också uppträder de annorlunda på sina jobb. Man får hoppas på det senare.

Klubbarna, som påstår sig ha arbetat hårt med supporterproblemet, har en mycket slapp inställning till de livsfarliga bengalerna.

Det är inte första gången personer träffas av flygande bengaler. Det händer då och då men det som inträffade under matchen Djurgården-Hammarby var förmodligen den allvarligaste hittills.

Klubbarna, som påstår sig ha arbetat hårt med supporterproblemet, har en mycket slapp inställning till de livsfarliga bengalerna. Man säger att det är omöjligt att visitera åskådare så noggrant att de små fyrverkeripjäserna upptäcks. Och när så  bengalerna tänds uppmanas busarna att släcka dem, en önskan som ibland nådigt villfars, fast ibland måste matcherna brytas på grund av rök i åtskilliga minuter.

Risken för rökskador är påtaglig, men nonchaleras också av arrangerande klubbar. Dessbättre har läktarslagsmålen minskat, de gick till slut att påverka.

Naturligtvis måste det gå att få slut på bengaleländet också. Kontrollen måste bli bättre, visiteringen hårdare av dem som kan misstänkas och åtgärderna när bengalerna tänds måste skärpas. Den aktuella läktaren kan tömmas. Det blir bråkigt men fär ta den tid som krävs. Kameratekniken borde dessutom underlätta för polis och åklagare att åtala dem som reser livsfarliga vapen i täta publikmiljöer.

Förr var Sverige fullt av obevakade järnvägsövergångar. Ofta ville lokalbefolkningen ha åtminstone bommar och rödljus för att öka säkerheten. Denna förbättrades också, men alltför ofta först efter det att en dödsolycka inträffat. Nonchalans hade efterträtts av sorg och förskräckelse.

…eftergivenheten i bengalfrågan är kuslig…

På olika sätt har huliganeländet drabbat fotbollen sedan början av 1980-talet. Det är lugnare nu kring matchen, men eftergivenheten i bengalfrågan är kuslig. Klubbar och förbund måste jobba mer för att minska den fara som blev så tydlig i söndags. Det var kanske en ensam dåre, men han var sannolikt också påverkad av en dåraktig omgivning.

Det är långt ifrån omöjligt att hånen, hoten och hatet i klackarna kan inspirera till vanvettiga  tilltag. De flesta kan skilja på det verbala och det verkställande, men det räcker med att en person snedtänder för att katastrofen ska inträffa.

Den heta sommaren 2018 borde inte få gå över i en het fotbollshöst. Åt det förtjusande supporterspråket på läktarna kan inte mycket göras, det är ett slags terapi. Däremot måste eldningsförbud råda på fotbollsläktare året runt.

Stoppa matchen, snart hoppar jag av!