Samhälle

Dystert läge för Macrons Frankrike

Den nyvalde Emmanuel Macron möter sina väljare juni 2017. Frågan är om kärleken i dag är lika besvarad. Foto: © Présidence de la République - F. Lafite

När president Emmanuel Macron tillträdde i maj 2017 lovade han tjäna väljarna ”avec amour” alltså i kärlek och med ett helt nytt Frankrike. Nu började en ny era. Men löftet väckte tvekan. Redan under första sommaren sjönk opinionssiffrorna för att stiga under hösten. Ett år senare upprepades fenomenet med sjunkande opinionssiffror under sommaren.

Fast nu är läget dystrare. Opinionssiffrorna stiger inte med höstens ankomst. Presidenten rycker på axlarna. I intervjuer med amerikansk tv betonar han att han inte fäster vikt vid siffrorna.

Reformprogrammet fortsätter med full fart framåt. Den populära presidentfrun med det glada leendet, Brigitte Macron, är med i en populär tv-serie som påminnelse om ett helt nytt Frankrike också för presidenthustrur som numera på amerikanskt vis alltid kallas landets första dam.

Oron växer bland pensionärerna

Men oron växer hos stora väljargrupper som pensionärerna som med landets låga tillväxt är rädda för försämrad köpkraft. Den genomsnittliga pensionen är 1389 euros (ca 14 340 kr), därtill är Frankrike ett synnerligen omfattande välfärdssamhälle med sjuk- och tandvårdsförsäkring, med stöd exempelvis för glasögon, och en närhet till vården vida överlägsen vad svenskar får hålla till godo med.

Det betyder inte att alla pensionärer har det bra – även om det endast är sex procent som anses leva under fattigdomsgränsen. Mest utsatta är som alltid kvinnorna.

– Skulle jag inte bry mig om min egen mamma, som premiärminister Edouard Philippe utbrast i en tv-debatt häromkvällen om avsaknaden av uppmuntrande besked.

Att pensionssystemet ska reformeras väcker ingen entusiasm. Tillkommer att rader av andra yrkesgrupper är nervösa inför regeringens beslut att dra in på jobben för 20 000 statsanställda, låt vara under en femårsperiod.

Strejksäsongen på väg

Strejksäsongen är dessutom på väg att bryta ut. Andra veckan i oktober är satt för strejker över hela landet. Javisst är det dyrt. Men somligt får kosta.

Det raserade politiska landskapet efter Macrons seger är visserligen fortfarande i spillror Det enda som är kvar är enstaka arga röster alltifrån vänsterns Melenchon i Marseille. Men opinionssiffrorna för Macron vägrar gå uppåt.

Det har dykt upp skandaler som underminerar löftet om en era med ett nytt Frankrike. Som affären Benalla, livvakten som avslöjades av tidningen Le Monde där han i en filmsnutt ses puckla på demonstranter under första majtågen i Paris som vore livvakten en del av polisstyrkan.

Skadeglädje från medierna

Skandalen som presidenten oförsiktigt kallat storm i ett vattenglas sköttes illa av hans omgivning, dessvärre, och blir bara större i takt med fortsatta avslöjanden och rykten om påtryckningar från presidentpalatset inför en kommande utfrågning av Benalla i franska senaten.

Resultatet är en PR-katastrof serverad med tydlig skadeglädje från medierna i sin tur presidentens akilleshäl. Till skillnad från sina företrädare valde nämligen Macron att från första stund distansera sig från dem i tron att den vägen behålla kontroll av nyhetsflödet från presidentpalatset.

Följden är att Macron från första stund kommit på kant med medievärlden, ett läge som ingen statschef i västvärlden har råd med.

Däremot rådde ingen över miljöministern Edouard Hulots plötsliga avhopp från regeringen meddelat under en morgontidig radiointervju. Hulot var regeringens mest populäre ledamot.

Ingen, inte ens madame Hulot, hade en aning om att han fått nog av att inte ha inflytande. När han några dagar senare inför tv-kamerorna på Elyseepalatsets trappa hälsade sin efterträdare grät han öppet. Madame Hulot sågs skynda fram för att trösta.

Han efterlämnade rader av känsliga frågor inte minst inom kärnkraften och är sen dess försvunnen från all offentlig uppmärksamhet.

Nordisk charmturné

För egen del har Macron varit försvunnen också med flitigt resande. Under en omfattande nordisk charmturné lät han sig intervjuas för SVT:s Agenda i början på september med ett för svenskar överraskande betonande av sin uppskattning av allt svenskt.

Än mer överraskande att han under pågående valrörelse tillfrågades om sin syn på Jimmie Åkesson som sagt sig inte kunna ta ställning för den ryske presidenten eller den franske.

– Att inte kunna göra det visar att den mannen inte är förenlig med svenska värderingar, konstaterade Macron. Det beskedet störde somliga i Sverige men väckte förstås ingen uppmärksamhet i franska medier.

Annat blev det när Macron under statsbesök i Danmark konstaterade skillnaden mellan reformvänliga lutherska danskar och ”motspänstiga galler”. Macron talar illa om Frankrike utomlands” hette det genast franska medier.

Däremot är franska medier – lika litet som svenska – på det klara med vidden av Macrons intresse för Norden i sitt reformarbete. Ändå borde inte det nordiska perspektivet vara en överraskning.

Under de snart 25 år som jag vistats i Frankrike har det inte gått en vecka utan att någon fransk tv-kanal eller tidning i något sammanhang nämner Sverige i uppskattande ordalag.

Den ”svenske” Macron

Redan under sin valkampanj omgav sig Macron med en Sverigebeundrande expertis. Den svenska modellen vårdas av svenska politiker utan låsningar till vänster eller höger anser han. Just så upphöjt vill han genomföra sina egna reformer.

En just utkommen bok av Sverigekännaren Alain Lefebvre om fenomenet den svenske Macron (titeln är just Macron le Suédois) nämns också den med Macron jämnårige Fredrik Reinfeldt som exempel på den svenska konsten att lyssna som att utveckla välfärdsstaten.

Lefebvre analyserar i detalj den svenska modellen på rader av områden till frågan i vilken omfattning det alls är möjligt att överföra den till franska förhållanden.

I sina framträdanden är Macron diskret med kärleken till det svenska. Inte för inte poserar han på sitt officiella fotografi med de Gaulles minnen omsorgsfullt uppslagen på skrivbordet.

Den suveränt upphöjde de Gaulle ska Macrons hylla om några få dagar i anledning av 60-årsminnet av dennes införande av dagens Frankrike, den femte republiken. Men inte heller de Gaulle klarade av de motspänstiga gallerna. Till slut måste han avgå.

En isolerad president

Många har påpekat att de Gaulles bittra slut handlar om den upphöjde presidentens oförmåga till kontakt med gräsrötterna. Nu drabbas Macron av samma kritik och det från det tyngsta namnet i sin regering som plötsligt lämnat in sitt avsked, den 70-årige inrikesministern Gérard Collomb.

Gérard Collomb. Foto: Arthur Empereur/en.wikipedia.org.

De senaste veckorna har Collomb i radio och tidningarna talat om högmod och bristande lyhördhet hos en isolerad president alltifrån situationen för pensionärerna.

Kritiken för högmod sägs ha gjort Macron rasande. Men det som verkligen öppnat för skilsmässa mellan de två en gång så förtrogna är affären med Macrons livvakt Benalla där Collomb vägrar klä skott för kritiken.

Collomb för sin del har varit med i politiken sen 1981 och blev som mäktig borgmästare i Lyon det första tunga namnet som stödde Macrons visioner om ett nytt Frankrike redan innan Macron ställt upp som presidentkandidat. Han har också varit noga med att framhålla att han är socialdemokrat vilket i fransk politik har svensk socialdemokrati som förebild.

Ett iskallt avsked

Collomb fick ett iskallt avsked från premiärministern Edouard Philippe när Macron efter att först ha vägrat godkänna Collombs avskedsansökan till slut gav sig. Nu gäller för Macron att resa sig igen. Nästa framträdande väntar runt hörnet med nationell hyllning av bortgångne giganten Charles Aaznvour.

Charles Aznavour. Foto: Mariusz Kubik/en.wikipedia.org.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren