Krönika

Efter 30 år bubblade #metoo-minnet upp

Alyssa Milano var först ut med att använda hashtaggen #metoo efter anklagelserna mot Harvey Weinstein. Foto: Tom Sorensen/sv.wikipedia.org.

#metoo aktualiserar minnen på ett lite oväntat sätt. Jag ska berätta om ett av dem.

Eva Wrange. Foto: C. Jacobsson.

Det här hände på den tiden reportrar hade egna arbetsrum. Fönstret vette mot öster, morgonljuset var fint. Det fanns plats för ett skrivbord med stol plus en besöksstol, inte mycket mer.

Så det behövdes bara ett energiskt kliv för att den manliga reportern skulle ta sig fram till mig den där morgonen. Jag tittade upp lite förvånat, vad gjorde han där, men hann inte ens säga hej innan han pressat in sin tunga i min mun.

Det är märkliga är att jag bara reste mig och skrek UT.

Troligen sköljde jag munnen med vatten och hämtade mer kaffe, men sedan förträngde jag och började jobba. Skrev då mycket om den nyss upptäckta hiv-smittan, intervjuade sjuka narkomaner, prostituerade och homosexuella. Det fanns viktigare saker att tänka på.

Så, 30 år senare, vaknar jag plötsligt på natten och kommer ihåg, känner det äckel jag kanske borde känt den morgonen för länge sedan. Började fundera på andra som kanske varit utsatta för samma man. Får svårt att lämna händelsen.

Att du inte bet honom, säger min granne Iris, när jag berättar över en kopp kaffe.
Nej, fy, räckte det inte med hans vidriga saliv?

Att berätta ute på redaktionen var inte heller ett alternativ. De allra flesta av männen där var fina kamrater och kollegor, de skulle bara ha blivit generade. Kvinnorna var få, särskilt en tidig morgon på centralredaktionen.

Att glömma eller minnas är ett återkommande tema för Kazuo Ishiguro, årets Nobelpristagare i litteratur. För #metoo-rörelsen är frågan central.

Jag trodde först att min glömska berodde på att jag var nästan 40 år och medveten feminist, när det hände. Jag stod inte heller i någon som helst beroendeställning till den här mannen. Såg mig helt enkelt inte som ett offer, utan kände bara ett djupt förakt för såväl person som handling. Lätt att förtränga.

Men det är klart att jag i någon mening var ett offer, åtminstone för denna mans behov av att visa makt. Min tystnad var underförstådd, den ingick som en del av den patriarkala struktur jag då ännu inte hade insett vidden av.

Men efter 30 år bubblade minnet ändå upp precis som i Ishiguros böcker. Det kom ifatt och kräver sitt. Jag berättar och stöder därmed alla kvinnor som nu och i framtiden vägrar hålla tyst.

Eva Wrange,

mångårig journalist (Svenska Dagbladet 1979-90, GöteborgsPosten 1993-98, Lag & Avtal 1999-2003), pressekreterare (1990-91 hos Mona Sahlin), lärare på Poppius och författare mm.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren