Björn Henriksson. Foto: Ingrid Lindgren

Björn Henriksson. Foto: Ingrid Lindgren

Björn Henriksson kliver in på Café Rival med säkra steg. En reslig äldre man med blyg och vänlig blick. Vi har stämt träff där, första gången för mig andra för honom. Vi hinner knappt hälsa förrän han pekar mot väggarna. Fina kort det där, säger han om de inramade bilderna på svenska kända artister och skådespelare som hänger tätt bredvid varandra i långa rader.

Så här dags på dagen, en tidig vardag i maj, är det glest med gäster i lokalen vid Mariatorget på Söder. Några sitter utanför, värmen är ju äntligen här. Vid ett bord tycks det vara intervju på gång, med mikrofon, anteckningsbok och typiska journalistattiraljer.

Själva slår vi oss ner längst in i bekväma sammetsfåtöljer för vår intervjustund. Ingen bevärdigar oss med en blick. Inget konstigt med det heller. Journalisten och dokumentärfilmaren Tom Alandh, som filmfotografen och SvT-medarbetaren Björn Henriksson jobbat intimt samman med i över 40 år, är den som för det mesta stått i rampljuset när deras filmer premiärvisats och hyllats.

– Första filmen gjorde vi tillsammans för 43 år sedan, samma år som jag gifte mig med min Maj-Lis, berättar Björn.

När jag börjar ställa mina frågor vill han först veta varför just han är intressant att prata med. En gång tidigare har han intervjuats, det var en praktikant som ställde ”några ytliga frågor” när han avtackades från SvT för ett par år sedan. (Numera jobbar han på timtid för sin forne arbetsgivare och är mycket nöjd med det.)

Jag förklarar mina motiv, Nyfikengrå är en nättidning för och om 60-plussare. Du är en person som måste ha mycket att berätta. Konstigare än så är det inte.

”Pigg och vaken yngling får plats”

Björn säger inte emot. Han börjar lite försiktigt med sin barndom. Uppväxt i Sandviken i borgerlig familj, pappan dör oväntat när han är nio år, mamman blir ensamstående med tre barn. I sex månader vistas de på barnhem för att mamman ska ordna upp sitt liv.

De flyttar till Växjö. Björn går ut skolan, ser en annons i lokaltidningen Smålandsposten. ”Pigg och vaken yngling får plats på Smålandspostens officin”. Han skickar in sin ansökan.

När han kommer på intervju får han frågan: Var vill du arbeta, på tekniska sidan eller redaktionen?

– Vilken lycka, säger Björn. Sånt skulle aldrig hända i dag.

Efter en tid som korrekturläsare får han ta hand om ”foto”, dvs ta emot filmrullar från lokalredaktörerna och framkalla dem. På arméns fotoskola går han en utbildning och vid återkomsten kan han kalla sig pressfotograf.

Nästa steg i karriären dyker upp några år senare. När TV2 ska starta råkar han se en tvåspaltig annons i DN, där man utlyser tjänster för fyra medarbetare. 300 söker, det görs uttagningsprov med intervjuer. Björn får frågan varför han vill bli filmfotograf.

Strax innan har han sett en av Ingmar Bergmans filmer Skammen. – Det var första gången jag tagit en av hans filmer till mig. Jag blev uppfylld ända upp i håret. När jag beskriver dessa intryck vid anställningsintervjun blir jag så engagerad att jag på slutet står upp och fäktar med armarna…

Björn får en av tjänsterna. – Man kan säga att det var tack vare Ingmar Bergman.

Var ingen snäll person

– Men när jag träffade honom på riktigt blev jag så besviken. Han var ingen snäll person, for ut mot alla. SvT hade köpt in ett paket med gamla svenska filmer. I samband med det bjöds Ingmar Bergman in till en liten biosalong, där jag skulle ta bilder på honom. Jag hade gjort i ordning allt så att det skulle vara jättefint med rätt ljussättning och allt. Han kom sju-åtta minuter för tidigt, och gnällde över flera saker. Kameran var inställd på en noga uttänkt position, men efter varje tagning tog han klappen och flyttade på stolen, vilket ställde till med problem för mig. Han ville även själv titta i kameran, något som är mycket ovanligt. Det är bara Ingmar Bergman och Lars Norén som gjort det under alla mina år.

Björn Henriksson har inte bara jobbat med Tom Alandh. I början av -70-talet åker han till Hanoi tillsammans med journalisten och författaren Erik Eriksson. De två är det första filmteam från väst som besöker det krigshärjade Vietnam på lång tid.

Björn Jag filmar nordvietnamesiska soldater på väg mot söder i Hanoi 1973. Korvarna som dom bär över axlarna innehåller ris, maten för den långa marschen. Av 100 unga pojkar som gav sig iväg kom bara två tillbaka levande.Foto: Erik Eriksson.

Björn filmar nordvietnamesiska soldater på väg mot söder i Hanoi 1973. Korvarna som dom bär över axlarna innehåller ris, maten för den långa marschen. Av 100 unga pojkar som gav sig iväg kom bara två tillbaka levande.Foto: Erik Eriksson.

Det börjar egentligen några år tidigare när Björn sitter på Smålandsposten och läser några rapporter från nyhetsbyrån AFP:s korrespondent i Hanoi. – Det var bara såå bra skrivet. Fyra år senare befinner jag mig där själv.

Bland annat filmar Björn några dammar som under 40 minuter bombas av amerikanerna. Det resulterar i en tre och en halv minut lång filmsekvens. Den sänds i sin helhet, över hela världen.

– Nyhetsankaret Walter Cronkite presenterade vår film i amerikansk tv. Där står det ”pictures taken by photographer Hekersson”, alltså en sammanblandning av Eriks och mitt namn…

– Vid ett annat tillfälle ser jag ett plan brisera mitt som en jättestor apelsin på himlen. Då blir allt så tydligt. Vid spakarna sitter en person som på några sekunder är helt borta, inte ens några atomer finns kvar. Förgänglighet. Det är den insikten jag lever efter.

Ett 100-tal filmer tillsammans

Under åren har han tillsammans med sin ständige kompanjon Tom Alandh hunnit producera runt 100 filmer. För några veckor sedan visade SvT Vad hände med grabbarna från kåken?, en uppföljning på en film de gjorde på 90-talet om några intagna på Hällbyanstalten utanför Eskilstuna. DN:s krönikör Johan Croneman skrev bland annat så här:

”… det finns nog ingen annan duo i svensk film med samma förmåga att komma nära. Och när de har kommit nära, så stannar de kvar. Och när de ändå är där så går de ytterligare lite närmare. Och det märkligaste av allt: De går aldrig över gränsen.”

Sonny filmade vi på Hällbyanstalten för 27 år sedan. Sen sågs vi igen 2012 för en ny film. Brott och straff hade varit hans liv. -Men nu är den tiden förbi, säger han.  Tack vare kärleken. Och musiken.  Foto: Björn Henriksson Björnbild

Sonny filmade Björn och Tom på Hällbyanstalten för 27 år sedan. Sen sågs de igen 2012 för en ny film. Brott och straff hade varit hans liv. -Men nu är den tiden förbi, säger han. Tack vare kärleken. Och musiken. Foto: Björn Henriksson Björnbild

För det mesta jobbar de med flera filmprojekt samtidigt. Just nu är de i full gång med en film om Anna Lindh, som de fått på uppdrag av SvT. Den ska sändas i september, tio år efter hennes död.

– Det är en speciell genre, att göra porträtt på folk som inte finns längre. Cornelis Vreeswijk och Ingemar Johansson är några av dem vi gjort tidigare, Olof Palme en annan. Filmen kom 1996, men fick inte så stor uppmärksamhet. Till den intervjuade vi 64 av Palmes närmaste vänner. Det kändes bra att lyssna på deras olika berättelser.

Anna Lindh - i höst är det tio år sedan hon mördades.

Anna Lindh – i höst är det tio år sedan hon mördades.

– Vi satt i bilen på väg till Mjölby när SvT ringde och ville ha ett program om Anna Lindh. Vi diskuterade idén fram och tillbaka. Anna Lindh var en jätteschysst person, tycker jag. Jag gillade henne mycket.

När Tom och Björn bestämt sig för att tacka ja åkte de ner till partikongressen i Göteborg och intervjuade flera av de som kände henne väl, Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och andra. Nu har de hunnit med ett antal intervjuer bland annat med flera barndomsvänner till Anna Lindh.

Förutsättningen för att Tom och Björn skulle göra filmen var att även hennes pappa, konstnären Staffan Lindh, ville vara med. Han är 82 år, arbetar fortfarande med sitt måleri och bor i en liten by utanför Smedjebacken. Först åkte Tom dit för att höra sig för. Han tackade ja och sedan åkte hela teamet för själva intervjun.

– Vi fick jättefin kontakt. Man såg direkt att det var Anna Lindhs pappa.

”Ett förskräckligt gammalt team”

I förra veckan fick de två en intervjustund med Göran Person, som tog emot i ett sammanträdesrum på konsultföretaget JKL.

– Det var ett förskräckligt gammalt team, sa han direkt när han kom in. Då sa jag att en dokumentärfilmare pensionerar sig inte, han går bara in i ett annat administrativt tillstånd. Fotograf är man för evigt.

Parallellt med Anna Lindh-filmen pågår inspelningen av Solvalla – 25 år senare, även det en uppföljningsfilm.

Den ska handla om spelaren, livet och drömmarna om lycka. Björn och Tom har följt ett gäng killar som fortfarande spelar.

– För 25 år sedan var det 7 000 – 9 000 människor på Solvalla en onsdagskväll, numera är det runt 800. – Folk sitter hemma och spelat på nätet. Förutom när Elitloppet går, då kommer ca 35 000…

Jag frågar Björn hur åren med Tom har varit.

– Jo, ungefär som med min fru. Alldeles i början gillade vi inte varann, men det gick snart över. Vi har en jättebra dialog, även när vi tycker olika. Vi är uppriktiga och respekterar varandra. Jag beundrar Tom för hans inställning till de som medverkar i filmerna. Han överger dem inte. Det har hänt att han ringer flera år efteråt och frågar hur det är. En gång köpte han mjölk åt en gammal moster. Han tar ansvar på ett imponerande sätt.

När intervjun är slut har både hans varma choklad och mitt kaffe hunnit kallna. Vi hade kunnat fortsätta länge till. Ute på gatan sitter det nya personer och fikar. Björn återvänder till sina filmprojekt. Nu är det Norges statsminister som står på tur att berätta om sina minnen av Anna Lindh. Kanske har han inte tid, men det är en helt annan historia.