Folk, Sagt, Upplevt

En folkkär gäst i rutan har gått bort

Knut Ståhlberg i New York 1978. Foto: Bertil S-son Åberg/SVT

Knut Ståhlberg i New York 1978. Foto: Bertil S-son Åberg/SVT

Aina Bergvall var under många år Knut Ståhlbergs kollega – han mestadels i Paris, hon i Stockholm. Här skriver Aina, exklusivt för Nyfiken Grå, om vännen och arbetskamraten Knut:

Knut Ståhlberg är borta, 95 år gammal. En härlig kollega, den svenskaste fransman och den franskaste svensk som någonsin flanerat på Champs Elysées.

Det är en förmån att ha känt honom, arbetat med honom, haft honom som vän: en gentleman i ordets sanna bemärkelse, och en man som värnade om orden, satsmelodin, nyheters tyngd och värde. Rolig var han dessutom!

Han var Rösten i Europa för radiolyssnarna och så småningom också ett Ansikte för tv-tittarna. Knut kunde politiken, turerna, kände kulturen med lång erfarenhet framför allt av livet i Frankrike dit han kom, mycket ung, med båt till landet och på cykel till Paris redan 1945, direkt efter krigsslutet.

Det var då hans liv började, brukade han säga. I Paris träffade han Juliette, med bakgrund i motståndsrörelsen, en något äldre fransyska som var hans hustru till sin död.

Fin lägenhet på Manhattan

Under en period var Knut också stationerad i New York, fortfarande som korrespondent för både radio och tv. Han bodde med sin fru i en fin lägenhet på Manhattan. När jag hade ärende till metropolen blev jag raskt hembjuden, vi åt middag på tu man hand på favoritrestaurangen och avslutade kvällen med att köpa morgondagens tidningar på Times Square.

Han gick förstås hem och läste dem i den eviga nyhetsjakten medan jag sov i min hotellsäng … När vi senare sågs i Paris bjöd han på champagne och kom med tips på saker som en ovan besökare inte borde missa.

Livet i USA flöt på men när det var dags att återvända till hemmakontinenten gjorde han det med glädje.

Vi som hanterade hans rapporter i tv-huset på Gärdet hade förstås flitig kontakt med vår medarbetare. Film skulle skickas med flygfrakt, logistiken skulle stämmas av, allting tog oändlig tid om man jämför med dagens digitaliserade verklighet.

Knut kunde sin tids politiska makthavare på sina fem fingrar, vilket den svenska publiken hade stor glädje av. Han gjorde reportage inte bara i Frankrike utan också i Spanien och Portugal bland annat, i tider av stora omvälvningar.

Jag var en av redaktörerna

Så en dag, det måste ha varit på sent 70-tal, fick någon på Rapport-redaktionen en snilleblixt: man skulle fråga ”den där excentriske” Knut Ståhlberg om han ville hoppas in som sommarvikarie på programledarstolen i huvudsändningen i tvåan klockan 19.30. Idén var oväntad, vissa redaktionsmedlemmar skakade förundrat på huvudet, men han fick frågan – och sa ja.

Jag var en av redaktörerna, vilket betyder nära samarbete med programledaren, framför allt om de texter som ska förbereda publiken på det inslag som ska komma (på journalistspråk kallas det påannonser).

Knut lade ner sin själ i de där texterna, som kan tyckas korta och enkla, men som kräver både eftertanke och språkkänsla. När vi så enats om formuleringarna ”smakade” han på orden. Det betydde att han, med ganska hög röst, provläste. Inte bara en gång utan många gånger, flyttade betoningen, ändrade röstläget, varierade melodin.

Knut gav sig inte

Visst kunde det verka lite komiskt, och visst blev en del som satt nära irriterade, men Knut gav sig inte förrän han kände att påannonsen låg rätt i hans mun, allt för att tittarna skulle nås av budskapet han var satt att förmedla.

Och medan han läste underströk han orden med tämligen yviga gester – hans franska vardag hade påverkat kroppsspråket, händerna pratade lika intensivt som rösten. Det hände väl att någon pappersbunt eller telefonlur åkte i golvet i processen, men det var inte mycket att bråka om.

Knut blev en folkkär sommargäst i rutan. Ja, han blev så populär att också kvällstidningarna hängde på, intervjuade honom, lät folk yttra sig om hans förtjänster. Kulmen nåddes när det på en löpsedel stod ”Knut – vi älskar dig!”.

Just den dagen var också Juliette i Sverige – svensk sommar och semester hörde till traditionen. Paret var på promenad och fann sig stå framför det där löpet. Knut berättade för mig hur han översatte vad där stod. Hustrun stirrade klentroget på honom, sa sen: ”Ils sont foux, les suedois!” (De är galna, de där svenskarna!) och så gick hon vidare.

Tittarna öste kärleksbevis över honom

Lite generad blev han över uppmärksamheten, men eftersom han tydligt kunde märka att vi som jobbade med honom också faktiskt kommit att älska honom valde han bara att inte säga mer om saken, även om tittarna fortsatte ringa och skriva och ösa kärleksbevis över honom.

Publiken uppskattade också hans klädstil: oklanderlig skjorta och slips, manschettknapparna kunde anas under kavajen, håret var välkammat och glasögonen intellektuellt mörkbågade. En stilig fransos, helt enkelt!

Efter avklarad nyhetssändning och när tittarsamtalen ebbat ut ville vi ofta ha en bit mat. Och naturligtvis hängde Knut med, att han var äldst vid bordet på krogen störde honom inte det minsta. Skratten och anekdoterna avlöste varandra, alla trivdes. När det till sist var dags att gå hem visade det sig inte sällan att notan redan var betald, i all diskretion. För generös som få var han, vår vikarie!

Han återkom i programledarrollen sommar efter sommar, in i det sena 80-talet.

Aldrig sugen på att bli pensionär

När tiden som korrespondent för etermedia tog slut arbetade Knut vidare, men då för TT (Tidningarnas Telegrambyrå). Efter Juliettes död gifte han sig med svenska Britt, även hon journalist.

Knut var aldrig riktigt sugen på att bli pensionär. I stället blev han en utomordentlig författare. Det blev sex böcker, varav en handlade om de Gaulle, vars liv Knut studerat i detalj. Hans sista bok kom 2011. Då hade han drabbats av en irreparabel hörselnedsättning som grämde honom.

”Tack för gammal kär vänskap och alla glada år tillsammans” står det i dedikationen i mitt ex av memoarboken ”Storklockan i Paris”, och mer med samma värme har han skrivit i ”Det förflutnas ständiga närvaro” som var andra delen.

Aina Bergvall

Aina Bergvall

Tack det samma – hoppas jag att jag sa … Må Storklockan ringa för honom nu. Knut Ståhlberg förblir ständigt närvarande i mitt och väldigt många andras förflutna!

Aina Bergvall

Aina har arbetat på Sveriges Television sedan 1970, då hon blev en av redaktörerna för nyhetsprogrammet TV-Nytt. Under många år var hon redaktör för Rapports 19.30-sändning. Hon har även varit SVT:s korrespondent i Latin­amerika, och gjort rader av samhälls-, barn- och sportprogram. 

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren