När det har gått en timme av presskonferensen som handlar om mitt senaste boksläpp i Sydkorea (Rån och inga visor) frågar en journalist lite nyfiket på hur jag ser på att åldras.

Full uppställning.

”Man får inte gamla till sig!” trumpetar jag glatt och berättar stolt om Dagny Carlsson, 106, ett föredöme på så många sätt. Och så säger jag något om att man bör äta rätt, motionera och gärna skaffa sig nya intressen.

Journalisterna lyssnar. Ålderdomen i Sydkorea är svår. Så många har slitit hårt och har alldeles för lite pengar att leva på. Alternativen väcker intresse.

Pensionärsligan har blivit en bestseller i Korea och böckerna har äldre som hjältar. Det både fascinerar och roar koreanerna. Det är därför jag blivit bjuden till en bokmässa i Seoul för att berätta om mitt författarskap.

När man blir bjuden till Bokmässor vet man aldrig vad som väntar. Kommer jag att bli besviken eller blir det köer vid signeringarna? Men en sak är säker. Intensivt är det, och det gäller att jobba.

Onsdag

Tackade förstås ja till att besöka Seoul. Sedan flyger jag Korean airlines för att visa respekt för landet jag ska till. Knappt 7 500 kilometer senare är jag framme – inte direkt obemärkt.

Först ser jag helt förvillad ut när flygvärdinnorna undrar om jag önskar min oxfilé -rare, medium eller well done.

Sedan, efter att ha ätit en fyra rätters middag serverad på bordsduk med tygservetter, fått riktiga bestick och kunnat välja mellan olika vinsorter är jag helt slut och vill vila.

Det är då jag avslöjar mig, som nybörjaren som aldrig åkt businessklass tidigare. Tror jag lyckas trycka på varenda knapp som finns inom mina armars radie. Teve-apparater åker upp och ned, ljus tänds och släcks och stolen blir fåtölj eller säng i vild okontrollerbar fart alltmedan medpassagerarna försöker väja för mina sprattlande ben.

Jag mumlar stapplande ursäkter på koreanska och lämnar planet märkligt röd om kinderna.

På flygplatsen väntar Bokmässans programansvariga och vi pratar bankrån, politik och Pensionärsligan hela vägen in till Seoul. Tänk att kunna åka till andra sidan jordklotet och någon där har läste ens bok. En oerhörd känsla!

Efter hastig dusch bjuder mitt förlag, på välkomstmiddag tillsammans med Sveriges ambassadör i Korea, Open Books förlagschef, förläggare, redaktör och så Bokmässans huvudansvarige. Av det glada pratet och skratten att döma verkar alla hoppas på att jag ska leverera.

Torsdag

Efter några timmars sömn är det dags att börja jobba. På Bokmässor brukar det vara intensivt. Från nio på morgonen till midnatt är inget ovanligt och vanligtvis är man hårt schemalagd.

Här i Korea börjar det direkt. Klockan två på natten svensk tid, klockan 10 här i Seoul.

Först ut är den stora intervjudagen, en surrealistisk upplevelse. Här har jag flugit drygt tolv timmar österut till en annan del av världen och när jag väl kommer fram är bland det första jag ser mitt eget ansikte. På bild med koreansk text till. Förlaget gör reklam för Rån och Inga visor som just har kommit ut här och då skyltas författaren.

Förlaget har kallat till presskonferens och jag introduceras som något märkvärdigt. En påläst förlagschef berättar om mig (känns väldigt konstigt) varefter tio journalister överöser mig med diverse frågor.

Det är då som frågorna om att åldras kommer in och jag känner stoltheten över Dagny. Journalisterna skriver ned svaren direkt i datorn och framåt kvällningen är redan sex artiklar ute i media.

Efter presskonferensen blir det fotografering varefter jag körs till nästa anhalt. Till min förvåning hamnar jag på tidningen ELLE där en lång intervju inklusive studiofotografering följer.

Slutklämmen på intervjun är en fråga om vad jag tycker om mode och kläder. Äum, hrm, inte alls min grej. Utöver att vara hel och ren tänker jag inte så mycket på kläder men nu gäller det att vara diplomatiskt. Och samtidigt inte fara med osanning.

”Åh, jag tycker att allt i livet är intressant!” säger jag förtjust i ett försök att styra bort mig från ämnet.

”Jaha?” undrar intervjuaren och ser lite brydd ut. ”Men mode alltså…”

”Ja, jag är intresserad av allt utom ormar förstås, de är läskiga.”

Och där gav intervjuaren upp och vad som nu kommer att stå i tidningen ELLE vet jag inte. Kan dock ana att det kanske blir lite annorlunda svar än vad det brukar.

Efter ännu en restaurang och kvällsmål med massor av koreansk mat är det bums i säng. för under de påföljande dagarna är schemat också fullt. Och så vill jag så hemskt gärna åka och se på den demilitariserade zonen, den mellan Nord och Sydkorea. Ett militärt område.

Catharina Ingelman-Sundberg