Krönika, Sport, Upplevt

En gigant som lade grunden till den moderna idrotten/4

Svensk tennishistoria Foto: Tom Engström

Nyfiken grå presenterar här den fjärde och sista delen av Sune Sylvéns berättelse om den svenska tennisens storhetstid där särskilt två personer var med och formade svensk tennishistoria.
Vi önskar en fortsatt intressant och rolig läsning

Landslaget i spillror
– förtvivlad Bergelin söker lösning

1972 var Lennart Bergelin tillbaka igen men det svenska tennislandslaget sökte fortfarande sin själ. Ove Bengtson var det stora löftet men hans spelstil var i yvigaste laget, om än grann i de bästa ögonblicken. Internationellt räckte han inte riktigt till, för många dubbelfel bland annat.

Desperation var på gång och i bakgrunden fanns åter tanken på att Janne Lundqvist skulle göra comeback. Han var inte mer än 35 år och när han var hel och frisk var han klart Sveriges främste tennisspelare och populariteten hos folket var orubbad.
Men Janne var tyvärr ofta skadad och hade på senare år en tendens att spela villkorat:
– Jag ställer gärna upp men vet inte om jag kan spela för fullt. Ni får ta mig som jag är.

Många var villiga att acceptera detta ganska slappa synsätt.
Som reporter på SvD skrev jag en kritisk kommentar, som gick ut på att det var fel att ta ut skadade spelare, som egentligen inte ville ta ansvar för resultaten. Det blev alldeles för kravlöst.
Janne läste min text och enligt Bergelin tog han mina ord som orsak till att säga farväl till landslaget.
Jag träffade Bergelin i samband med matchen mot Nya Zeeland och blev utskälld, vilket var första gången. Utskällningen skedde i ett ganska vanligt scenario: Hög röst, ilskna ord om hur illa han tyckte om mina skriverier och så, när effekten på den kritiserade uteblev, lite lugnare tongångar.
Bergelin blev snabbt förbannad, men lugnade lika snabbt ned sig.

Nya Zeelands flagga. Från Wikipedia

Hans förtvivlan var äkta. Där stod han nu med spillrorna av ett landslag som skulle möta Nya Zeeland med världsstjärnan Onny Parun.
Vilka skulle han ta ut?
Ove Bengtson var ganska säker på sin plats men vågade man satsa på den blott 15-årige Björn Borg?
Visst hade denne gått framåt på ett formidabelt sätt, men var han stark nog?
Skulle det kunna vara knäckande att släppa fram honom nu?
Skulle en stor karriär stoppas i sin linda genom en desperat uttagning?

Skulle han våga sätta in 15-årige Björn Borg?

Bergelin tvekade och situationen förvärrades när Sydsvenska Dagbladets tennisexpert, Torsten Tegnér, avslöjade ett stort bråk i laget.
Borg hade anklagat Bergelin för att vara orättvis och ojust och Bergelin hade svarat med att kasta ett bollpaket på Borg som gråtande sprungit ifrån träningsbanan.
Sydsvenskans man träffade Björn direkt efter incidenten och såg att pojken var ledsen, varpå historien kom fram, ett dygn före lottningen.

Stora rubriker och förbundet vacklade.

Skulle Bergelin vara tvungen lämna sitt jobb?
Han hade ju uppträtt illa och allt kunde inte försvaras med hans välkända nervösa temperament.
Han var inte så omtyckt i alla tennisens lite fisförnäma kretsar.
Som tur var för Sverige, och sannolikt också för Borgs fortsatta karriär, fick Bergelin fortsätta, till stor del tack vare att Margareta och Rune Borg ställde sig bakom tränaren.
Det var helt l linje med deras principer, som en gång fått dem att acceptera en avstängning av deras son för dåligt uppträdande. Nu var föräldrarna inställda på att stryka över och gå vidare.

Björn fick spela matchen, vann sina singlar och hade tagit sitt första stora steg mot tennisens världstopp.
Bergelin fortsatte som kapten och fick uppleva den totala triumfen 1975, då det mål som undflytt honom och hans generationskamrater, totalsegern i Davis Cup.
Så småningom, efter år av stigande kontroverser,  blev Bergelin nyskapande med sitt kompanjonskap med den som skulle bli Sveriges främste idrottsman genom tiderna.

Men det kunde alltså ha spruckit redan 1972.

Lennart Bergelin
– en gammaldags spelare som bröt ny mark

Lennart Bergelin är definitivt en av de märkligaste figurerna i svensk idrott genom tiderna. Han blev tennisspelare i en epok då de gamla reglerna styrde, då långbyxor fortfarande föredrogs framför shorts, då amatörrollen var idealet, då fiffel med biljetter och ersättningar var en förutsättning för verksamheten.
Han slog igenom under världskrigets isolering och var en av dem som bröt ny mark för svensk tennis. Han och några kamrater såg till att Sverige fick en alltmer aktad ställning internationellt, om än i skuggan av USA och Australien.

Han hade en fin aktiv karriär som han var mycket stolt över.
Det fick jag, som sekreterare i Svenska Dagbladets guldmedaljnämnd, erfara.
I en krönika noterade jag att kriterierna för att få bragdmedaljen kan växla beroende på idrottsårens utseende. Ibland kan det finnas många möjligheter, ibland bara några få kandidater.
Jag noterade att på 1990-talet skulle bragdmedaljen knappast delas ut för tre SM-guld på skidor eller för en grann insats i en DC-semifinal, vilket skett för Mora-Nisse 1944 respektive Bergelin 1950.
Bergelin läste, blev rasande och sände tillbaka medaljen i rekommenderat brev till SvD. Han kände sig nedvärderad skrev han i ett pepprat följebrev. Det hade inte varit avsikten, krönikan var en kommentar till den svenska idrottens starka utveckling och därmed ökande krav i bragdfrågan.

Bergelin var litet av en gåta

Kanske ligger i den häftiga reaktion åtminstone ett delsvar i gåtan Bergelin. Han var inte riktigt nöjd med sin egen karriär, tyckte att han haft för lite stöd av förbundet och det var med bitterhet han kunde konstatera att på grund av svag ekonomi aldrig riktigt kunnat fullfölja sin satsning i världstoppen.
Efter sin sensationella insats i Davis Cup 1950, tvingades han resa hem till Sverige i stället för att fortsätta till US Open-gräset i Forest Hills.
Han hade tagit en Grand Slam-titel i dubbel tillsammans med Jaroslav Drobny, ett facit som han inte var riktigt belåten med. Drobny vann ju Wimbledon-singeln, han tyckte att även namnet Bergelin borde ha ristats in på den fina pokalen.

Bergelin sökte revansch även som ledare. Han jobbade hårt och slet under påfrestande förhållanden. Hans år med några unga spelare i en liten buss på Rivieran har blivit legendariska men måste också ha innehållit svåra ögonblick och han lyckade ju egentligen inte särskilt bra, hans unga adepter hade begränsade talanger.

Björn Borg – ljuset i Bergelins tillvaro

Så kom Björn Borg, en unik begåvning, stark, envis, bollsäker och löpvillig och ständigt träningssugen. Nästan lika besatt av tennis som Bergelin.

Och nu kunde den första drömmen förverkligas.
Efter en mycket dramatisk sommar och höst kunde Sverige i december 1976 säkra den första svenska segern i Davis Cup.
Grundbulten i vinsten var den oslagbare Borg, men utan Birger Anderssons många skrällar hade det ändå inte gått. Anderssons nivå höjdes under de veckolånga träningarna, där Bergelin drev på och Borg ordnade ett tempo som fick en mycket positiv effekt på den annars lätt letargiske Birger Andersson.

Sedan gällde det Wimbledon, en helig plats där Bergelin tyckte sig ha sumpat sina egna chanser grovt.
Med Borg skulle allt ställas till rätta och Bergelin hittade onekligen nycklarna till grästennisens hjärta.
Det är bara en stillsam överdrift att Bergelin tog över Wimbledon.
Han såg till att hans spelare bara behövde spela på de största banorna, en princip som numera är fastslagen för det högst rankade spelarskiktet.
Han blev ett slags sektledare med honom som profet.
I centrum var Borg med en oerhörd koncentration på uppgiften, ingenting fick störa mästaren och hans läromästare.

Björn Borg – en succé till högt pris

Gång på gång drev han  Borg till succé, men förstod nog inte riktigt vilket högt pris hans skyddsling fick betala i form av stigande leda och olust.
Han kunde tänka sig en paus, men pratade alltid om att de stora spelarna ofta hade ”en andra karriär”.

När Björn till slut ställde in sina tävlingsracketar i garderoben var Lennart knappast förmögen att förstå problemet. Hans ambitioner var fortfarande stora, för stora för Borg, som abdikerade lite onödigt långsamt.

Kanske hade Bergelins revanschlust inte varit fullt så uppslukande om han själv lyckats vinna Wimbledon någon gång efter kriget. Kanske han då haft en större förståelse för Björns tvekan att fortsätta.

Lennart Bergelin slutade inte med tennis och han blev, tack vare de fantastiska åren med Borg, en stort internationellt namn med kontakter överallt inte minst i Afrika.

Bergelin på äldre dar – ett slut i bitterhet

En viss bitterhet präglade hans sista år. Han tyckte att han, trots sina stora insatser, fått ut alltför lite ekonomiskt.
Hans adept Borg hade blivit mångmiljonär, han själv hade, jämförelsevis, bara fått ut en skärv, kunde han reflektera.
Orättvisan var i hans tycke uppenbar men jag vet inte om han någonsin talade om saken med Björn Borg.
Frågan var nog en aning känslig för båda parter.

Se avsnitt 1

Se avsnitt 2

Se avsnitt 3

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren