Jag har alltid gillat Ulf Lundell. Det brukar jag göra. Jag gör det fortfarande efter att ha läst  hans senaste bok Vardagar, en tegelsten på 637 sidor.

Det tog två dar.

En tjock bok, dagbok, dikter och dagboksanteckningar. Självbiografiskt. Egocentriskt.

Trots sidantalet är det spännande och intressant nästan hela tiden. Otroligt självcentrerat, otroligt svartvitt, väldigt mycket om krämpor och elände och ålderdom, en längtan efter nåt annat – en annan stad, ett annat hus, andra promenadvägar.

Förvånansvärt kallsinnigt och ointresserat mot de fyra barnen, kyligt men ändå deltagande om första frun som har dött alldeles ensam, en hel del om senaste hustrun som han ofta träffar och bryr sig om. De har bland annat ett konstgalleri tillsammans.

Det är väldigt bra skrivet, han behärskar verkligen språket, han skriver fortfarande  på skrivmaskin; han jagar färgband på alla möjliga ställen i Skåne – bokhandeln, pappershandeln etc.

Naturligtvis spelar musiken en stor roll, han köper cd på postorder och tittar till och med på Mello, givetvis med bitska kommentarer om det mesta. Han lyssnar på radio, mestadels P1 och har åsikter förstås.

En röd tråd är en dubbel-cd som ska komma ut i år och en förmodad turné – också i år. Han skriver texter och placerar dem på cd1 eller cd2, ett stort bekymmer. Och allt överförs till teknik som han knapp behärskar och musiken ska skrivas sen.

Men ibland med kollegieblock och penna och en trevlig gitarr i sängen.

Och så lyssnar han på musik i sina bilar – en sportbil och en stor BMW Suv som gått 25 000 mil. Bilarna går ständigt sönder och ska ständigt repareras och det kostar skjortan, men han har ju råd, och ständigt längtar han efter solsemester,

Självklart är det politiskt. Alliansen får en hel del kängor, men även sossarna och deras gäng. För han är ju minsann en arbetargrabb.

Givetvis skäller han på alla kommunbestämmare som bygger så tokigt, inte minst om det som stör hans synkrets.

Kärleken och inte minst erotiken tar ingen stor plats i den här boken.

Men fåglarna.

Han är otrolig på fåglar. Han matar dom, han tittar på dom, han vet en massa om dom. Vilken kunskap!

Sedan är det ju allt med hans stora hus och ateljén och alla andra hus och alla hantverkarna, och en del som inte kommer när de ska, och: ska jag verkligen bo kvar? Han är rätt flitig på att städa och reparera småsaker, men makterna är ofta emot honom.

Men vart ska han flytta? Ska han verkligen tillbaks till Södermalm?

Läs boken som sagt, även om den är tjock. Jag tyckte det var intressant nästan hela tiden.

Jag gillade hans första LP Vargmåne, som kom 1977, och romanen Jack, 1978, som var en stor läsupplevelse och berättelse om hur det var i Stockholm på 70-talet med platser som jag ofta besökte men Uffes kompisar var nog lite för hippa och amoröst vidlyftiga för mig.

Boken såldes i otroliga 200 000 ex.  Jag minns min kompis Lasse som kvartade över hos oss på Dalagatan i en av de där sunkiga IKEA-manchestersofforna, lånade boken och läste hela alltet under en natt.

Ulf Lundell som rockartist och poet kan jag för lite om, men jag gillar hans låtar, även om den fantastiska Öppna Landskap inte är min favorit.

Men jag spelar gärna Lundell i mitt radioprogram på Radio Viking Det är måndag morgon.

Och jag kommer garanterat att köpa hans nästa bok.

Du som inte läst den senaste – Vardagar – gör det!