Jovan Rajs berättar om sin familj, han var en av få som överlevde. Foto: Jurek Holzer

Vi släpps in i salongen några få minuter innan föreställningen Har du träffat Hitler? ska börja. Scenen ligger i halvmörker, efter en stund ser jag en äldre man ligga hopkrupen i rokokosoffan där framme. Belysningen tänds, och mannen gnuggar sig yrvaket i ögonen och sätter sig upp. Det är Jovan Rajs, 79 år och en framgångsrik numera pensionerad professor i rättsmedicin. Han ska spela rollen av sig själv, en 8-åring som mirakulöst överlevde Förintelsen.

Publiken får se en åldrad man lekfullt sparka fotboll, sjunga sånger som de sjöngs i koncentrationslägret Bergen-Belsen och i slutminuterna ömt bjuda upp hustrun Dina till dans.

Jovan dansar med sin Dina. Foto: Jurek Holzer

– Allt är äkta, förklarar han när jag ringer honom dagen efter föreställningen på TeaterStudio Lederman i Vasastan.

Berättelsen bygger på boken med samma titel, som kom ut 2009.

Det hela började med att Jovan pratade med skådespelarna Kim Rhedin Hüttner och Jan Simonsson om att framföra några musikstycken som Jovan mindes från sin barndom och åren i lägren. – Jag hade skrapat ihop 20-30 titlar på flera olika språk, polska, ryska, serbiska, ungerska, jiddisch, hebreiska och tyska. Efter cirka ett år ringde de och var intresserade. De plockade ut texter ur boken, och vi fick även med oss sångerskan Katarina Hellgren.

När gruppen presenterade sin idé för teaterchefen Jurij Lederman nappade han direkt, tog över regin och omvandlade idén till en pjäs.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle stå på en scen, herregud! Jag spelar inte, jag är bara mig själv när jag till exempel berättar om bussen.

Bussen ja. Det är en grå flyttbuss med lönnfönster som Jovans mamma, storebror och mormor steg in i våren 1942 för att flyttas från Belgrads mässhallar till ”ett bättre ställe, där ni får det varmare…och där era manliga anhöriga väntar på er”.

Det delades ut godis till barnen och de gamla hjälptes ombord. Flera år senare fick Jovan veta att bussen stannade i stans utkanter, man fäste en slang från avgasröret in till det oupplysta passagerarutrymmet, och körde sedan vidare till färdiggrävda gropar utanför stan, där kropparna nödtorftigt begravdes.

– När jag står där på scenen slutar jag nästan att andas, det är inget skådespel.

Föreställningen går nu för tredje året, hittills har det spelats 26 föreställningar. I november spelas pjäsen en gång till, ytterligare några är planerade till januari. -Dessutom har vi fått inbjudan från Borås stadsteater i januari och diskussioner pågår med en teater i Berlin, berättar Jovan Rajs stolt.

Jovan och hans hustru Dina besöker 30-40 skolor och kyrkor om året för att ge sin bild av Förintelsen och rasism.

Hur orkar ni?

– Vi upplever det som meningsfullt. Jag minns mitt liv som igår, om folk vill komma och lyssna så får de. Ofta står eleverna i rad för att krama oss när vi är klara.

– Det handlar om motivation. Gamla överlevande vill att man ska tycka synd om dem, det skiter jag i. Jag delar med mig av mina erfarenheter så att de som sitter där, mina åhörare och skolelever, ska få uppmuntran.

– Man ger perspektiv till folk, det låter lite uppkäftigt, men jag tror på det, förklarar Jovan Rajs.

”Jag spelar bara mig själv.” Foto: Jurek Holzer