Folk, Livsstil

En rockkung har gått bort

Jerry Williams 1988. Foto: Jonny Hansson/sv.wikipedia.org.

Jerry Williams är död efter en tids sjukdom, han blev 75 år. Janne Andersson minns sin ungdoms rockkung:

På sitt sätt var Jerry Williams Sveriges bäste och mest älskade rocksångare.
Han var en strålande scenartist och det svängde så det brakade när han kom igång.

Han lyckades också förnya sig trots att utgångsreceptet alltid var det samma. Det var Chucken, Chuck Berry, och Little Richard och givetvis Elvis som gällde.

Jag såg honom första gången på scenen i Hässelby Strandbad någon gång runt 60-talets början. Gitarrgruppen Violents med Hasse Rosén som sologitarrist hade skaffat en sångare som gjorde rock av den gamla folkvisan Darling Nelly Gray

Han var rätt liten med svart kalufs och vågor i håret, turkos eller möjligen ljusgrön kavaj, svarta byxor och han for runt som ett jehu på scen.

Rock-Ragge och Little Gerhard – de tidigaste svenska rockkungarna hade möjligen svängt lite på höfterna där de stod vid mikrofonstativen. Den här grabben körde med handmick och en koreografi som mer liknade James Brown än Elvis.

Jerry och Violents var väl på sitt sätt lika Cliff Richard och Shadows, men Jerka, som inte sjöng bättre, hade mycket mer ös och tryck.

Erik Fernström som Jerry egentligen hette växte upp i en arbetarfamilj i Huvudsta i Solna bara ett stenkast från där jag bor numera. Han skulle bli rörmokare men rocken tog snart över.

Jerry Williams i en SVT-dokumentär från 1977. Foto: oppetarkiv.se.

Efter Violents bland annat en lång period med soulmusik med Lasse Samuelsson och hans Dynamite Brass.

Sen återigen rack, rå rock med Roadwork. Plattan med I can  jive som spelades in i England blev en dundersuccé

Inte minst hos vår äldste son som älskade ”Jerry Wimblams” som han såg hemma hos sin farfar och farmor. När han skulle sova middag var det med I can jive i hörlurarna.

Och han pratade om nån ”kelle ka” som vi långt om länge förstod betydde Cadillac car och kom från skivan med I can jive.

Många år senare såg jag och min fru ”Wimblams” på Rondo i Göteborg.
Det var ett sjudjäkla tryck med en fantastiskt band, härlig kör, massivt blås och en solist som rockade så djäkla bra och det svängde och han hetsade och hela publiken applåderade och man blev alldeles varm och lycklig.

Tack Jerry W och vila i frid.

Fotnot: Se SVT-dokumentären här.

  1. Lasse Sandlin

    Fint skrivet, Janne!

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren