Folk, Kultur

En roman om själar som inte finner ro

Han Kang. Foto: en.wikipedia.org.

Samuel Bross har läst Han Kang Levande och döda Natur & Kultur

80-tal i Sydkorea. Efter decennier av social oro och förtryck har envåldshärskaren Park Chung-hee mördats av sin egen säkerhetschef.

I hans ställe sätts armégeneralen Chun Doo-whan in. Den som trodde att det skulle bli lugnt bedrog sig. Krigslagarna skärps, universiteten stängs och pressfriheten inskränks. Studenterna protesterar. Ryktena går att de beväpnat sig, att en nordkoreansk infiltration ligger bakom.

Han Kang börjar där. Plötsligt har soldaterna tågat in i den sovande universitetsstaden Kwangju och skjuter urskillningslöst mot unga studenter. De överlevande hämtar sina döda kamrater och bär dem till olika samlingssalar för att deras släktingar ska kunna identifiera dem.

I mycket liten grad skildrar hon massakrerna, mest hur de efterlevande försöker få ihop sina liv och hitta sina familjemedlemmar. En del av de fallna är bara småsyskon som gett sig ut för att leta efter anhöriga.

En som hittat till en gymnastiksal i sitt sökande efter en bror blir ombedd att hjälpa till och släpar in de döda i olika salar. Värmen är tryckande så kropparna börjar snart ruttna.

Snart kommer någon in och råder alla att försvinna för snart kommer soldaterna för att hämta kropparna så att inga bevis ska finnas kvar. Den enkla frågan uppstår, ska jag stanna för att hjälpa de sörjande eller ska jag lämna allt.

Det kan tyckas vara en hemsk bok, men inte bara.

På ett poetiskt språk beskriver hon olika människor och hur de förhåller sig till de mördade.

Det är bara två kapitel av sju som är förlagda till massakerns år 1980. De andra skildrar efterbörden ända in i 2000-talet, hur minnet av av döda kommer tillbaka, eller aldrig lämnar de efterlevande, hur erfarenheten av tortyren sitter i kroppen, hur en universitetsprofessor tvingar fram ett förträngt minne för att uppsatsen ska bli korrekt.

Den handlar om själar som inte finner ro. Vanliga liv som plötsligt förändras eller upphör eftersom deras närmastes liv upphört eller för att sambanden i deras liv upphört.

Den handlar om en massaker som egentligen blir en bild av alla andra massakrer, då den även inbegriper de övriga, de efterlevande. Den beskriver inte massakern annat än indirekt, med alla runt om som drabbas och vars liv aldrig blir detsamma.

Synen av de döda får en person att minnas sin mormor, det var första gången hon såg en död och därmed också tanken på vad som händer med själen hos henne och hos dem som ligger travade i en gymnastiksal.

Han Kang skriver ofta i du- eller ni-form, en form som ofta är problematisk eftersom den ju lätt utesluter läsaren som ju bevisligen inte är du-et. Men här är det på något sätt befogat eftersom man i Kangs värld inte identifierar sig med den döda som död, bara som en före detta levande.

Jag vet inte hur man i det sydkoreanska språket använder sig av personliga pronomen, men det känns helt naturligt här att gå in i de dödas själar. De är i romanen definitionen av frånvaron av liv.

Det är en dödsmässa så vacker som ett rekviem kan vara och som påminner mig om Nina Einhorns ord i slutet av Ninas Resa, Lena Einhorna dramadokumentär om sin mamma som gick på tv i samband med årsdagen av förintelsen nyligen.

Hon berättar på slutet av filmen om alla människor som hon stött på under dessa hemska år under kriget, alla hon nu vet är döda, men som hade så mycket liv i sig när de levde och vars liv skulle ha blivit så lyckliga och framgångsrika.

Den här romanen handlar egentligen om just detta tragiska, att det inte bara är enstaka personer som dödas i krig eller i sådana här massakrer, det är förintelsen av så många liv, även av dem som fortfarande i någon mening lever, som kunnat göra den här världen så mycket bättre.

Han Kang Levande och döda, Natur & Kultur. Pris ca 200 kr.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren