Kultur

En sann saga som sliter i hjärtat

Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander. Foto: Ola Kjelbye/Stadsteatern

Fosterlandet – så heter dramatikern Lucas Svenssons pjäs om de cirka 70 000 finska barn som under krigsåren skickades ensamma till fosterfamiljer eller barnhem i Sverige för att undkomma krigets härjningar i Finland.

De flesta återvände till Finland redan under eller efter kriget, men många av barnen blev kvar. Pjäsen är regisserad av Anna Takanen, själv dotter till ett av dessa krigsbarn och barnbarn till huvudpersonen.

Fosterlandet, hade urpremiär på Göteborgs stadsteater i februari 2015, Finlandspremiär i april 2015 på Svenska teatern i Helsingfors och Stockholmspremiär på Kulturhuset Stadsteatern i april 2016.

Ensemblen är stor, femton skådespelare, två musiker och ett antal barnstatister från den Sverigefinska skolan i Stockholm. Skådespelarna talar svenska, finska och finlandssvenska. Ibland textas replikerna på finska eller svenska. Ofta flätar språken ihop sig, en mening på finska fortsätter på svenska för att sedan gå över i finska igen. Det är vackert och poetiskt.

Skådespelarna gör ett fantastiskt jobb med många klädbyten och bitvis fysiskt krävande inslag. Det är en fröjd att se Birgitta Ulfsson, född 1928, spela den äldre Elsa, tillsammans med sitt barnbarn, den finlandssvenska skådespelaren Alma Pöysti som spelar Elsas unga alter ego.

Ivar Wiklander gör en kärv och återhållen John som inte behöver släppa fram sorgen, medan lillebror Antti, spelad av Thomas Backlund, är mjukare och mildare. De två brödernas telefonsamtal är underbara – enstaka meningar och tysta pauser men talande ändå.

Tanja Lorentzsons Lussa är skör och kärlekstörstande. Hon drivs av en vilja att ge röst åt farmoderns skrik, hennes liv och känslor. Det är det som räddar henne från att gå under.

Stella Laine, Alma Pöysti och Sue Lemström. Foto: Ola Kjelbye/Stadsteatern

Stella Laine, Alma Pöysti och Sue Lemström. Foto: Ola Kjelbye/Stadsteatern

Den sparsmakade scenografin kompletterar berättelsen väl, miljön träder fram i skådespelarnas repliker. Berättelsens huvudperson är Elsa, som när kriget gjort henne till änka beslutar sig för att skicka sin äldsta son till Sverige. Bara ett tag, bara tills det blir lättare att leva i Finland. Hon gör det för hans skull. Men så blir det inte. Sonen blir kvar i Sverige.

Föreställningens scener pendlar mellan en nutid, där Elsa ligger i en sjukhussäng i Helsingfors, redo för att dö, och ögonblicksbilder både från hennes liv och sonen Juhannis/Johns liv i Sverige. Som en bro mellan dessa två finns Johns dotter Lussa som söker sitt ursprung och försöker förstå sitt och sina finska rötter.

Det här är en lång föreställning, 4:30 med två pauser och jag var lite orolig för om det skulle bli för mastigt. Men så blev det inte. Jag drogs med i berättelsen och dessa människors öden, många gånger med tårarna brännande bakom ögonlocken. Fast nog hade föreställningen kunnat kortas lite här och där.

Fosterlandet är en bred episk och vindlande berättelse, nästan som en saga men ändå sann. Och den väcker många frågor och associationer. Om att skiljas från sitt barn, om att bli fosterförälder, älska det barnet och kanske behöva skiljas från det igen. Om språk och identitet, om dagens krigsbarn som ensamma tar sig från Syrien, Irak, Afghanistan eller något annat härjat land. De brännande tårarna bakom ögonlocken är berättigade.

Medverkande:

Skådespelare: Tanja Lorentzon, Birgitta Ulfsson, Alma Pöysti, Mikko Virtanen, Robert Noack, Mitja Sirén, Andreas Luukinen, Stella Laine, Kajsa Reingardt, Dennis Nylund, Sue Lemström, Iwar Wiklander, Thomas Backlund, Johan Gry, Emilie Strandberg.

Musiker: Matti Ollikainen, Elina Ryd

Produktion:

Manus: Lucas Svensson

Regi: Anna Takanen

Scenografi och kostym: Anna Nieminen Bromberg

Spelas på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen fram till och med 12 juni.

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren