Så vitt jag vet har inte ens Tore Skogman skrivit en låt om semlor. Det är trist och denna brist gör onekligen att det svenska folkhemsbygget aldrig kan betraktas som fullbordat

Jag gillar semlor. Starkt. Det började långt före småskolan. Varje tisdag under den fastslagna fastlagstiden åt vi semlor och vi gjorde det på gammeldags vis:

Med varm mjölk, som efterrätt, efter att ha vräkt i oss en enkel liten portion kroppkakor.

Vi var fattiga, men vi åt så det knakade.

Men smaken förändras. Numera kan jag inte tänka mig att kombinera semlor med varm mjölk. Det började redan på gymnasiet i Södertälje, då eleverna på sena raster tjogvis strömmade till Walters konditori ett par kvarter bort.

Där serverades semlornas kejsare, det vill säga den där mandelmassan sprids ut i grädden. Mums!

En trist skoldag – i stort sett alla skoldagar var trista i tokstans tämligen själsdödande läroverk – förgylldes och vi kunde till och med stå ut med latintramset någon timme.

 

Sedan dess har det fortsatt. Visst var Ture Sventon en underlig kurre, men temlor fick han året runt på konditori Rota. Det framgick aldrig om det var ortodoxa semlor eller blandade, men det var inte så viktigt.

Semlorna fick en välförtjänt plats i litteraturhistorien, det hade varken Tegnér, Rydberg, Lagerlöf eller Strindberg tänkt på.

Tiden gick och långt innan kräftor fick kokas och ätas året runt kunde man plötsligt köpa semlor redan på nyåret, på vissa ställen rentav före jul.

Först ryste man när detta traditionsbrott uppdagades, men efterhand tog smaksinnet över.

Om Gud har sett till att dessa semlor bakats, måste naturligtvis någon också äta upp dem.

Och nu står vi där mitt i en lång semmelsäsong. Härligt. Men det finns fnurror på semmeltråden.

Det har kommit en massa nya fjantiga varianter. Jag tror inte på förbud, men de enda bakverk som får kallas semlor är de blandade och de ortodoxa. Allt annat bör benämnas bullar, bakelser eller skorpor.

Den äkta semlan är en uppbyggelseprodukt. Den stimulerar själ och hull. Den är naturligtvis ofarlig.

 

Det finns ett historiskt skvaller om kung Adolf Fredrik, Gustav III:s farsa, som lär ha ätit en massa hetväggar(semlor) och sedan fått ett slaganfall och dött knall och fall.

I själva verket bestod denne oduglige kungs sista måltid även av en massa andra läckerheter, enligt Carl Grimberg, sin tids Herman Lindquist:

”surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling och champagne”!

Så skyll inte på semlorna.

 

Häromveckan köpte jag en semla på ICA, satte på kaffet och tog en tugga och väntade på njutningseffekten. Men smålökarna reagerade med avsky. Något främmande hade smugit sig in i munhålan.

Jag hade köpt och börjat förtära en VANILJSEMLA! Jag var kränkt på det grövsta.
Vart är Sverige på väg?