I år är det som bekant 250 år sedan den svenska tryckfrihetsförordningen kom till. Det firas på alla möjliga vis, i dag den 2 december är själva dagen D. Många är de tryckfrihetskämpar som lyfts fram, här hemma och – kanske allra mest – de som finns där ute i den stora världen.

Därför finns en särskild anledning för oss två systrar att berätta om en person som kämpade för det fria ordet i norra Sverige för exakt 100 år sedan, och förlorade mot samhällskrafter som var honom övermäktiga. Det ledde till ett av få svenska tryckfrihetsmål under 1900-talet som resulterade i ett fängelsestraff. Den som hamnade i finkan var vår morfar, Gustav Rosén (1876-1942).

Han var en ung, nyfiken och alert smålänning som kom till Västerbotten och Umeå i början av 1900-talet efter ett par års arbete som schaktmästare vid bygget av Ofotenbanan (mellan Luleå och Narvik).

Första socialrealistiska reportaget

Hans upprördhet över de missförhållanden som rådde i Lappmarken fick honom att börja skriva insändare i Norrbottenstidningarna, och sedan en bok, Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan. Boken gavs ut i nytryck på 1970-talet och recenserades som det första svenska socialrealistiska reportaget.

En ung redaktör,

En ung redaktör.

1902 hamnade han på grund av kärlek i Umeå, en på den tiden högborgerlig stad, där han snart blev skribent och redaktör för Västerbottens-Kuriren.

Umeåborna insåg snart att det var ”ett lejon som släpptes in i tidningsbranschen”. Efter att ha hanterat flera konkurssituationer vände han utvecklingen och tidningen blev 1908 Norrlands näst största tidning med en upplaga på 3 600 exemplar.

VK frisinnad och nykterhetsvänlig

Den nye redaktören visade snart sina oppositionella takter mot de styrande i stan och mot de samhällsförhållanden som då rådde. Men någon revolutionär var han inte, och inte heller hans tidning som han kom att bli ansvarig utgivare för och ägare till under många år.

VK var en frisinnad och nykterhetsvänlig tidning. Gustav Rosén ville ”bota samhällets brister” och skapa opinion för sina idéer.

Det som stack i ögonen på etablissemanget var snarare hans sociala patos, och en fråga om moral. I VK publicerades artiklar med personangrepp på framför allt stans och länets ämbets- och tjänstemän, styrelser och nämnder. Ja, kort och gott mot allt och alla som hade med överhet och maktmissbruk att göra.

Han använde VK som en plattform för att framföra kritik mot enskilda fall av maktmissbruk och inkompetens. Vilket så klart inte sågs med blida ögon av den som utsattes för skriverierna.

Under de två första åren gick han hårdast fram, och drog på sig flera JO-anmälningar och tryckfrihetsmål. Inget ledde dock till något mer förrän våren 1914.

Umeåbråken gjorde staden rikskänd

Då eskalerade det som kom att heta Umeåbråken och gjorde Umeå (miss)känt över hela landet. ”Det berättas att Umeå stads renommé ute i landet tvingar resande umebor att förhemliga sin nationalitet.” (Edvard Lindroth i Umebladet)

Bråken pågick under flera års tid, från 1910 till 1916. På ena sidan stod stans konservativa, på andra VK:s frispråkige och frisinnade/liberala redaktör Gustav Rosén.

Artikeln som ledde till ett fängelsestraff för ärekränkning,

Artikeln som ledde till ett fängelsestraff för ärekränkning,

1914 publicerades en enspaltig artikel i tidningen med signaturen S.H. om några bönder som kom till stan, drack sig berusade, stal ett par hästar och blott fick några ynka dagsböter som straff. Underförstått av stans stadsfiskal Landgren, som var den som raskt anmälde artikeln till JK.

Politisk jury

Tryckfrihetsjuryn i Umeå blev en rätt politisk historia, åklagaren valde tre högermän, svaranden tre frisinnade politiker och domstolen två jurister och en industriman.

Juryn kom fram till att artikeln var brottslig i lagens mening. I juli 1915 dömdes Gustav Rosén till fängelse i tre månader och skadestånd på 2 000 kr till stadsfiskal Landgren för att ”svaranden av arghet pådiktat Landgren brott”.

Missnöjda frisinnade ansåg att domen var politiserad, men ansträngningarna för att få domen upphävd misslyckades. Den 15 mars 1916 fastställde Högsta domstolen hovrättens utslag.

Ett par veckor senare placerades fången nr 61 Rosén i cell nr 19 (där vi själva sovit ett par nätter i det som nu är ett vandrarhem/hotell).

Togs emot som folkhjälte

När han tre månader senare, på midsommardagen 1916, skulle lämna kronohäktet möttes han av nästan 3 000 personer (Umeås befolkning var vid den här tiden ca 4 000) som samlats framför fängelseporten och tog emot honom som en folkhjälte.

Efter fängelsedomen ebbade ärekränkningsmålen ut, hovrätten tog inte längre upp de anmälningar som kom och den stridbare redaktören själv grävde ner stridsyxan.

Politiken upptog alltmer av hans tid, lokalt i stadsfullmäktige och landsting men också som ledamot i riksdagens första kammare under tjugo år.

Han hann även med att sitta som försvarsminister i CG Ekmans första regering 1926-28, innan han avslutade sin karriär som landshövding i Västerbotten där många av dagens västerbottningar minns honom som en sann förespråkare och kämpe för norra Sverige.

Ingrid Kinne Lindgren och Susanna Rosén

som nyligen utkom med boken

Två systrar om sin morfar Gustav Rosén (Beijbom Books).

PS Vår kusin förre chefredaktören Robert Rosén skriver också om vår morfar/farfar på sin blogg Utkiksbloggen.se Ds