Folk, Samhälle

En tanke för dem som inte ens hamnar i en grav

Foto: Linkopingsdomkyrka.se.

Visst är det en vacker tradition vi har att på Alla helgons dag gå till platser där spåren är tydliga av våra nära och kära, de som inte längre är i livet.

Köerna ringlar långa i novemberkvällen medan ständigt nya små flammande ljuslågor tänds och lyser upp stenarna där namnen på de saknade huggits in.

Blomsterförsäljarna håller kommersen i gång: ljung i olika färger, mosskransar, lyktor, alla sorters prydnader som kan tänkas passa och dessutom tåla lite snö och rusk.

Vi sänder varma tankar bakåt i den kalla aftonen, vi minns, vi berättar än en gång den där skojiga anekdoten eller den gripande historien i vilken den avlidne spelade huvudrollen då, för ganska länge sedan.

Men år 2016 finns så många döda som så få orkar tänka på. Det finns heller inte en plats dit man kan gå för att hedra deras minne. Och inte sällan är de efterlevande inte bara få, de befinner sig också i en lindrigt sagt svår situation.

Jag tänker på de tusentals flyktingar som försökt ta sig till framtiden via en ranglig båt över Medelhavet, från konflikterna i Mellanöstern till ett fredligt Europa.

De har betalat stora summor innan de tillåtits kliva ombord på de där farkosterna som inte är sjövärdiga, som har flytvästar som inte alls flyter om de blir våta, som framförs av folk som inte är vet hur man möter höga vågor.

Det senaste tragiska exemplet är att 239 personer omkommit  i en olycka utanför Libyens kust.

Bilden som kom att bli symbolen för dessa öden och som togs i september 2015 går aldrig att glömma: treårige Alan Kurdi ligger död med ansiktet ner i sanden på en turkisk strand.

Men han är ändå ”bara” ett exempel. Antalet offer för Dödens Hav är fler i år än ifjol – 4200 – och då återstår ändå nästan två månader innan årsstatistiken är komplett.

Samtidigt räknar man med att flyktingströmmen över havet minskat kraftigt, vilket gör dödssiffran ännu mer alarmerande.

Det är alltför lätt att glömma eller förtränga alla dessa offer för en orolig tid som aldrig ser ut att ta slut.

Men kanske är det ändå nyttigt att, när vi står med våra ljus och vinterblommor i kön till begravningsplatsen, sända en tanke till dem vars anhöriga aldrig får veta vad som hänt, aldrig får ett enda livstecken från dem som en gång trängdes på en redan överfull båt i hoppet om att finna freden, lyckan, framtiden.

Och som inte ens hamnar i en grav dit någon kan gå för att minnas.

Aina Bergvall…

…har arbetat på Sveriges Television i 45 år, bland annat som nyhetsredaktör och korrespondent i Latin­amerika. Hon har även gjort rader av samhälls-, barn- och sportprogram.  Nu skriver hon böcker och driver en egen blogg, Klimakteriehäxan.

 

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren