Tidningstecknaren Sven Rydén är död. Han föddes i Bollnäs den 16 mars 1925 och avled på sin 93-årsdag efter ett långt och rikt liv som tecknare och fri konstnär. Närmast sörjande är hustrun Aina och barnen Kristina och Jerker med familjer.

Sven Rydén kom redan 1951 till Svenska Dagbladet, efter en tvåårig utbildning på Beckmans Reklamskola. Med skarp blick för detaljer och känslor ritade han reportagebilder, stadsmiljöer och dagspolitik, först i en tid då foto tog tid medan teckningar gick snabbare att få in i tidningen.

Han var produktiv och framgångsrik, en trygg kollega att jobba med. Han kunde Bollnäs utan och innan, och därför kunde han också världen. Han var lika hemma hos Rotebergs-Raggaren som i Moskva och Riddarhuset. Svens porträtt var ofta geniala, en del finns idag med i porträttsamlingen på Gripsholms slott.

Människor ser inte ut som man tror, menade han och började alltid med näsan. Näsan först heter därför boken med porträtt han gav ut 1996 tillsammans med kollegan och vännen Bo Grandien.

För oss yngre kollegor var Sven Rydén ofta en mentor. Han kunde människor, såg och brydde sig. Som många goda iakttagare pratade han mycket, det var lätt att sitta bredvid och koppla av helt kort efter ett jobb medan Sven körde med blixtens hastighet mot hotellet, någon flygplats eller redaktionen. Behövde någon tala ut, stod dörren hem till honom och hustrun Aina alltid öppen.

Vid pensionen 1990 instiftades Sven Rydénfonden för tidningstecknare. Syftet var att stimulera en genre och konstart som var på utdöende. Elva namnkunniga tecknare hann få äran och en slant.

Redaktörens egen målning av Sven Rydén.

Under tiden målade den eftertraktade koloristen Sven Rydén allt mer. I blandteknik fångade han miljöerna på sina älskade replipunkter Domsten och Edsbyn. Ett skimrande Öresund med Kronborgs slott lite hotande på andra sidan. Ibland storm eller bara dimman.

Där – i bilderna och i minnena av en intensivt levande människa – finns han också kvar för oss.

Eva Wrange, mångårig journalist  bland annat på Svenska Dagbladet 1979-90.