Krönika, Samhälle

Ensam inte stark i en snöig storstad

Foto: Arild Vågen /sv.wikipedia.org.

Hur kan vi i Sverige bli så överraskade av snö i november att det tar flera dagar att få fart på kollektivtrafiken?

Det gick två dagar utan buss.

Visst kan det låta som ett sant i-landsproblem, något som bara en storstadsbo kan gnälla över när det finns stora områden i landet där man inte sett en reguljärbuss på åratal.

Men när vintern plötsligt slänger sig över oss visar det sig hur sårbart det moderna samhället är.

Vi som fortfarande orkar promenera letar upp de högskaftade vinterkängorna, biter ihop och börjar kliva runt i de oplogade drivorna, medan stressade människor som inte tar sig till jobbet på vanligt sätt försöker skotta fram sin bil. Får man fram den hamnar man ofelbart i kö. Har man sommardäck lever man dessutom farligt.

Ännu värre är det för den som, gammal och lite trött, ändå har ärenden som måste uträttas, tider som ska passas.

Kanske är mjölken slut. Den går väl att klara sig utan, men en ny chans till den där röntgenundersökningen är inte lätt att få …

Jag går uppför vår gata och kommer till det som normalt är en busshållplats. En äldre dam står där, beredd med åkkortet i nypan.

-Väntar du på bussen? undrar jag – en fråga som i sammanhanget kan verka riktigt korkad, men jag ställer den ändå.

-Javisst, svarar damen och pekar lite snabbt upp mot den elektroniska tidtabellstavlan, den ska komma alldeles strax!

När jag upplyser henne om att bussen står kvar i garaget och att den inte kommer att komma inom överskådlig tid, blir hon inte ilsken. Snarare bedrövad. Hon vill för allt i världen inte missa ett uppgjort möte. Och har inget annat kommunikationsmedel att tillgå.

Det visar sig att hon faktiskt testat att ringa efter taxi, eftersom hon bävat för att ge sig ut i snön. Flera timmars väntetid gällde, ingen hjälp att få där. Hon är förstås bara en av många.

Yngre generationer kan möjligen rent av må lite bra av inställda bussar: det blir några extra promenader, lite frisk luft och kanske rent av en och annan spontan kontakt med en medmänniska som också är rädd för att halka på en isfläck, vill värna lårbenshalsarna.

Men det är de äldre som drabbas värst. I området där jag bor är de många och en enda busslinje är vägen till resten av världen för den som inte kör bil (ja den står ju djupt i en driva ändå …).

Ensam är inte stark i en storstad där en inställd buss faktiskt kan likna en katastrof, om än av lindrig omfattning.

Och frågan som alla ställer sig, oavsett ålder, den är: hur oförberedd kan man vara på vinter? Vi bor ju ändå i Norden.

Aina Bergvall…

…har arbetat på Sveriges Television i 45 år, bland annat som nyhetsredaktör och korrespondent i Latin­amerika. Hon har även gjort rader av samhälls-, barn- och sportprogram.  Nu skriver hon böcker och driver en egen blogg, Klimakteriehäxan.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren