Kultur

Etiopien – läs och/eller res!

Kaffeodlare. Foto: Frederic Courbet/en.wikipedia.org.

Om man säger att man ska resa till Etiopien blir reaktionen rätt entydig: ett ”oj”, följt av ”är det inte…farligt?” Därefter kommer: ”muslimskt, eller hur?”

Ni är ursäktade. Visst är Etiopien en enpartistat med en regim med stundtals hårda nypor, men också ett stabilt land – om man undviker den (stängda) gränsen till Eritrea och den östliga Ogadenprovinsen.

Ortodoxt kristna

Ill. sv.wikipedia.org.

Ill. sv.wikipedia.org.

Majoriteten av befolkningen är dessutom ortodoxt kristna. Dessutom är faktiskt Etiopien det enda afrikanska land som inte varit kolonialiserat – däremot ockuperat av Italien under Mussolini 1935-41.

Jag har haft förmånen att besöka landet tre gånger: en vecka i Addis Ababa med omnejd, en resa till den norra delen av landet och i år i söder.

Addis är en snabbt växande storstad, inte väsensskild från andra afrikanska storstäder med sitt myller av liv och kommers, men invånarna är vänliga och det känns rätt tryggt att vandra runt och avvika som vit europé. Man klarar sig bra med engelska dessutom.

Skräddarsy resan

Naturligtvis är det roligare att lämna storstaden och ge sig ut i landet. Det finns gott om researrangörer som kan skräddarsy en resa med guide och chaufför efter ens önskemål.

Foto: Jan Iwarsson.

Foto: Jan Ivarsson.

Åker man norrut får man en snabbresa genom etiopisk historia och religion. Man kan bese tre gamla huvudstäder: Axum, den allra äldsta, som sägs vara drottningen av Sabas födelseort.

Hon fick enligt legenden en son med den judiske kung Salomo. Denne son blev sedan Etiopiens förste kung, Menelik. Han besökte som vuxen sin far och fick som gåva Förbundsarken, behållaren där Mose stentavlor förvarades. Denna lär än i dag finnas i en av kyrkorna i Axum, vaktad av en munk med tysthetslöfte…..

En annan sevärdhet i Axum är ett stort fält med obelisker.

Norrut kyrkor och väggmålningar

I Lalibella kan man besöka de enorma stenkyrkorna som är uthuggna direkt ur klippor. I Gondar finns rester av palats från 1600-talet . På väg tillbaka till Addis kan man besöka Lake Tana och åka båt till något av de många kloster som omringar sjön.

De är fulla av naivistiska väggmålningar som lätt charmar besökaren. Över huvud taget är hela regionen kyrktät: många små kyrkor finns i grottor och på bergshyllor. Man åker på bristfälliga vägar i fyrhjulsdrivna bilar och får besöka fler heliga rum än vad man någonsin trodde sig behöva.

Söderut stammar och natur

Men reser man så söderut är temat i stället ”stammar och natur”. Resan går ner i Rift Valley och sedan i området runt floden Omo. Naturen här är höga berg, dalar och savann.

Foto: Jan Ivarsson.

Foto: Jan Ivarsson.

Eftersom resan ägde rum under torrperioden var floderna uttorkade och allting var röddammigt, men rätt som det var överraskade kaffeodlingar och annan grönska. Intensivt fågelliv. Annars var de flesta djur man såg de hjordar av bufflar, kor och getter som ogenerat traskade fram på de knöliga bilvägarna.

I södra Omo fanns olika stammar att besöka i byar eller på marknader:

Konso som jordbrukar på terasser i bergen, Mursi – välbekanta genom sina enorma läpplattor- som är nomader och vandrar med sina djur mot växtlighet och vatten, Hamer som lät oss beskåda bull jumping, en manbarhetsrit med bisarra inslag.

Inte nog med att den unge mannen skulle springa över fyra tjurars rygg, utan han skulle också piska stammens unga flickor med vidjor….

Som turist bor man i ”lodges”: små hyddor i ett inhägnat område. Bekvämt, men vi är i områden bortom normal eldistribution, så el och varmvatten är tidsbestämt: någon timme morgon och kväll.

Vidga kunskaperna med en bok

Om man nu inte riktigt har tänkt sig en resa till Etiopien, men ändå vill vidga sina kunskaper i afrikansk nutidshistoria, kan jag rekommendera Maaza Mengistes roman Under lejonets blick.

Den behandlar tiden från 1974, då allt fler människor, framför allt studenter och befolkningen utanför Addis, protesterade mot kejsar Haile Sellassies feodala envälde.

Till slut avsätts kejsaren av militären. Men det visar sig att man hamnat ur askan i elden: militärjuntan inför ett skräckvälde utan like. De har en marxistisk retorik, vilket först tilltalar studenterna, men utrensningar, förföljelser, angiverier – ofta på falsk grund – gör de tidigare anhängarna desperata. Tiden kallades the Derg – dergen – och pågick till 1991.

aaeeI boken möter vi en välbeställd medelklassfamilj. Fadern Hailu är läkare och tidigare anhängare av Haile Sellassie. Nu försöker han hålla sig utanför politiken och gå in för sitt jobb.

Yngsta sonen Dawit är oppositionell, först mot kejsaren men sedan även mot dergen. Äldsta sonen Yonas är mer passiv och vill ha ett lugnt liv med fru och barn.

Vi får följa familjen och grannskapet genom flera svåra år. Människor försvinner, dör, andra organiserar sig på någon sida. Nya lojaliteter uppstår, andra sviker de som de stått nära.

Dramatiken spetsas till när Hailu en dag av militären uppmanas att rädda tillbaka en ung flicka till livet. Hon har uppenbarligen blivit torterad och är mer död än levande. Varför är hon så viktig? Vem är hon?

Många olika öden

Boken är verkligen mycket intressant. Den är ingen dokumentär, som författaren påpekar i efterordet, men baserad på verkliga händelser. Den är också gripande.

Vi får möta så många olika öden, vissa mycket kortfattat, och inget är riktigt förutsägbart. Det kan gå ordentligt illa för de som är oskyldiga och de som lever farligt kan klara sig – ungefär som i det verkliga livet. Även hos de onda finns det mänskliga svagheter.

Det är ingen fabel om Gott och Ont utan här finns nyanser. Dessutom är den välskriven. Mengiste blandar in element av legender och folktro i framställningen samtidigt som hon kan skriva sakligt och brutalt.

En läsupplevelse – naturligtvis extra effektiv om man, som jag, satt mitt i Etiopiens hjärta och tog till mig historien.

Min rekommendation är alltså: Läs och lär! Eller allra helst: LÄS OCH RES!

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren