Folk, Kultur

Ett generalangrepp på det svenska skyddsnätet

Charlotte von Zweigbergk. Foto: ordfrontforlag.se.

Samuel Bross har läst augustprisnominerade Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk.

Detta är höstens verkliga skräckis! Håren reser sig när man läser och inser att detta är en sann berättelse om livet på den absoluta botten.

Charlotta von Zweigbergk har följt en kvinna – hon kallas för Beata Silfvergrahn – från det att hon drabbas av utmattningssyndrom till det att hon blir sjukpensionerad. Låtit henne berätta om vad som händer med en människa som är fattig, inte bara fattig den här månaden (på grund av oförutsedda utgifter) utan verkligen är utfattig. Som inte har den minsta krona sparad i någon ficka eller byrålåda.

Beata berättar med egna ord hur det känns där nere och hur svårt vi vanliga människor har att förstå och ta in den verklighet som är Beatas.

Hon berättar om sina uppvällande skamkänslor inför att erkänna för de närmaste hur det står till. Hur det i sin tur föder en handlingsförlamning som att hon handlar helt orationellt.

Det här var en kvinna som under flera decennier tagit hand om sig själv och sin familj, som under lång tid varit ensamstående med barn och lyckats med att hålla allting flytande och samtidigt klarat av att jobba och tjänat.

Men så blir hon sjuk och hamnar på akuten, blir sjukskriven för en obestämd tid, med order om att bara ta det lugnt och inte tänka på något ansträngande eller jobbigt.

Hon har egen firma och har följaktligen tre veckors karens på sjukskrivningen. Har lite undanstoppade pengar, men snart nog börjar de ta slut och hon får vända och vrida på slantarna.

Allt för fort tar sparkapitalet slut och hon måste hitta nya möjligheter att få pengar till hyra och mat. Och det visar sig svårare än man kan tro.

Charlotta von Zweigbergk har delat upp hennes vandring ner i fattigdomen i olika kapitel som handlar om vad man kan äta när till och med skafferiet är länsat, vad som händer med en kropp som inte får den näring den behöver, hur man upplever anhöriga och vänner som absolut inte kan begripa att man kan bli fattig i det här landet.

En stor del av sin tid ägnar hon åt att försöka låna pengar av vänner och att försöka få socialen att betala ut det bidrag hon har rätt till. Samtidigt har hon sådan ångest för att hon blivit fattig, att hon tycker att alla ser på henne hur förfallen hon är.

Det äter henne bokstavligen inifrån. Hon känner också en stark ensamhetskänsla, det finns (nästan) ingen att dela med. Till och med tiggarna har varandra att prata med, hon har ingen.

Boken formar sig till ett generalangrepp på det svenska sociala skyddsnätet. Hon går till soc för att få bidrag (hon säger så fast det numera heter försörjningsstöd en av dessa nyspråkliga eufemismer!) men det hon beskriver är snarare ännu en Golgatavandring där de tjänstgörande i stället för hjälp gör allt för att misstänkliggöra henne.

Till exempel hade hon ett konto i en bank där hon sedan länge inte är kund, med kvarvarande 138 kronor. Det har redovisats i varje deklaration så länge hon kan minnas, men soc-folket försöker ändå hävda att hon försöker smussla undan HELA beloppet!

Och när hon tar ut det, ber hon en vän som har konto i banken göra det, annars skulle hon betala uttagsavgift på ung hälften av beloppet. Då misstänks han för att vara en bulvan för illegala transaktioner!

I många kapitel får Beata fundera på olika företeelser som hade drabbat henne. En gång har hon gått ut med en väninna som bjudit på vin, när en vän får höra det är han övertygad om att hon egentligen inte är så fattig som hon ger sken av. Det räcker inte med att säga att hon blivit bjuden.

En annan gång berättar hon om ett möte som gjort henne upprymd och fått henne att skratta mitt i tristessen. Samma reaktion. Du kan ju inte vara fattig, du skrattar ju.

Det är något i vår självuppfattning som gör att vi inte tror att vanliga skötsamma människor kan bli så fattiga som Beata har blivit.

Hon upplever ofta att folk inte tror henne på hennes ord, utan utgår från att det säkerligen ligger något ”annat” bakom, en missbruksproblematik, en psykisk sjukdom. För något måste det ju vara!

Hon får fundera mycket på vad de hjälpande myndigheterna egentligen gör för henne. Hennes konklusion är att det billigaste för samhället hade varit att ge henne en grundplåt att leva på tills hon blivit frisk i stället för att tvinga henne att redovisa varje utgift, varje sjukbesök, varje kvitto, inklusive stämplarna på högkostnadskortet, inför varje besök på socialen.

Bortslängda skattepengar helt enkelt.

Det här är en skrämmande beskrivning av hur dessa de allra fattigaste har det i vårt samhälle. Långt bortom våra föreställningar.

Man funderar länge efteråt över hur det har kunnat bli så här och vad vi egentligen borde göra åt det. En medborgarlön för alla dem som tjänar under fattigdomsgränsen vore kanske något.

Betänk att många som lever nära eller till och med under den gränsen är pensionärer.

Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Ordfront. Pris ca 185 kr.

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren