Folk, Skrivit

Facebook blev Carins tråd ut i det friska livet

Carin Önnestam tränar flera gånger i veckan.

Carin Önnestam tränar flera gånger i veckan.

– Som du skriver på facebook, får du svar. Facebook är som en orkester, där det går att urskilja olika instrument och röster. Carin Önnestam, 85, berättar vad facebook kan betyda när man en dag blir instängd i sitt hem:

Jag levde innanför en mur

För drygt sex år sedan fick min make David sin första stroke. När han ansågs vara medicinskt färdigbehandlad skickades han hem och jag blev anhörigvårdare. Detta betydde att jag måste anpassa mig efter Davids tider och att jag var mer bunden vid hemmet än tidigare.

Jag kunde inte längre gå på utställningar eller stanna till vid ICA och prata med grannarna. Det hände att jag tyckte att jag levde innanför en mur. Barnen blev oroliga för mig och undrade över hur jag skulle klara av tillvaron.

Lösningen på detta problem blev facebook. Vi kom överens om att jag varje dag före klockan 10.00 skulle skriva något på Facebook. På så sätt  skulle de se att jag var på benen och att inte deras pappa blivit sämre. Om jag inte gjorde detta, skulle de omedelbart rycka ut för att ta reda på vad som hade hänt.

Trög start

De första dagarna gick trögt. Jag stirrade på frågan om vad jag gjorde. Svaret blev kortfattat att jag drack kaffe. Mina barns gamla klasskamrater hade upptäckt att jag gått med i facebook och skickat vänförfrågningar, vilka jag hade tackat ja till. Nu kom det roliga kommentarer.

”Gör du ingenting annat än dricker kaffe? Vet du inte att denna hemska dryck kan ge dig magsår?

”Gör något vettigare av ditt liv! Låna minst fem böcker på biblioteket.”

”Vill du överta mina gamla nummer av Kalle Anka?”

Jag svarade på alla märkliga frågor jag fick. Det var trist väder ute. Folk i alla åldrar kände sig sysslolösa och fördrev tiden med att roa sig på facebook och leta efter släkt och gamla vänner.

Redan efter en månad hade jag ungefär 50 vänner. Det var släkt eller gamla grannar till David. Nu ville de veta hur David mådde och hur jag klarade av att vara anhörigvårdare.  De flesta i denna grupp hade jag aldrig träffat.

Det fanns folk som brydde sig

Jag svarade på allt jag fick. Varje morgon medan hemtjänst pysslade om David satte jag mig vid datorn och läste allt som hade kommit in. Jag hade hittat en tråd ut i det friska livet.

Jag fick läsa om kor som kalvade, om hundvalpar som föddes, hur det gick för hemmalaget i bandy och senare på våren vilka potatissorter som trivdes bäst i Mälardalen. Jag var inte isolerad, det fanns folk, som brydde sig om mig och som ville att vi skulle träffas.

Bland alla de som ville bli vän med mig fanns ett par stycken från mitt gym. De skrev att de saknade mig och hoppades att jag snart skulle vara tillbaka till gymet tre gånger i veckan.

Då och då blev David dålig och måste läggas in på sjukhus. Då passade jag på att försöka träffa några av vännerna från facebook. Även om vi aldrig hade mötts tidigare kände vi gemenskap med varandra. Vi pratade om hundar, om böcker, om övningar på gymmet och om allt spännande, som sker i Stockholm.

Jag omgavs av kärlek och omtanke

Strax före jul förra året fick David sin tredje stroke och två månader senare avled han på Huddinge sjukhus. Mina barn, som tagit ledigt från sina arbeten, kom varje dag till sjukhuset. Deras arbetskamrater hade förstått vad som höll på att ske.

Barnen skrev små korta meddelande på facebook och berättade vad som hade hänt. Redan någon timme efter detta hörde folk av sig till mig på facebook. Jag omgavs av kärlek och omtanke från folk jag aldrig hade träffat.

Jag upplevde då mycket starkt att facebook var mer än en tråd ut i ett friskt liv. Det var också ett sätt att på ett enkelt sätt uppmuntra och stötta varandra. Utan facebook hade jag kanske grävt ner mig i sorg och saknat och inte kommit mig för att återvända till gymmet och eller att köpa sättpotatis.

Som du skriver på facebook får du svar

Jag har träffat flera, som är rädda för facebook. Mitt råd är att i detta medium alltid vara vänlig och omtänksam, aldrig ge dig in i halsbrytande diskussioner om romer från Rumänien eller om hur många flyktingar Sverige skall ta emot.

Som du skriver på facebook, får du svar.

Facebook är som en orkester, där det går att urskilja olika instrument och röster. De bilder jag får leder mig till platser jag aldrig har besökt och som får mig att slå i olika uppslagsböcker. De väcker min nyfikenhet och jag vill veta mer om platsen. Facebook innebär för mig att jag nästan aldrig känner mig ensam i den numera för stora bostaden.

Jag har fått flera mycket goda vänner, som tillhör en helt annan åldersgrupp och vars erfarenheter jag aldrig har delat. Detta år har jag fyllt 85 år och jag har inga släktingar eller gamla kamrater kvar i livet.

Carin Önnestam.

Carin Önnestam.

Det är en underbar upplevelse att få veta hur det är att som Gullvig i Östergötland arbeta med växterna på en kyrkogård, eller att som Anita i Skåne med ryggkrämpor kämpa som undersköterska på ett äldreboende eller att som Leif i Norrland ensam ha vårdnaden om två barn i tonåren.

Carin Önnestam

Läs även Carins blogg, Carin på sprätthöken.

På Metro skriver kolumnisten Lisa Magnusson så här om Carins berättelse.

Kommentarer är stängda

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren