Jag är grå. Jag är småfet. Jag har passerat de 70. Men jag är oerhört barnslig i huvudet.

En del kvinnor jag möter tycker jag är en fjant. Andra kanske anser att jag är en liten pojke som aldrig växer upp.

Det bryr jag mig inte om. Eller som jag sagt som tjugoåring – det skiter jag i.

Måste man ställa in sig i någon slags ”snart ska vi dö-kö”?

Måste man vara som alla andra?
Måste man tycka som alla seniorer?
Måste man ställa in sig i någon slags ”snart ska vi dö-kö”?

Absolut icke.
Såklart.

Min kompis som numera bor i storstan brukar skriva att ”du måste växa upp, snart” eller ”lägg av med fotbollen innan du bryter benen”.

Okej, hon värnar om mig och det uppskattar jag.

Men måste man bli gammal, tappa leklynnet, tjuvknepen, trots att man snart stämplar in på sitt år nr 72?

Aldrig.

Måste man tänka som en veteran trots att man är det?

Aldrig.

Måste man uppföra sig som en veteran trots att man är det?

Aldrig.

Nej, jag är inte negativ.
Jag är fortfarande nyfiken på livet.
Jag vill uppleva mera.
Varje dag.
Varje vecka.
Varje år.
Så länge jag orkar.

Ibland får jag förfrågningar om att ingå i någon styrelse, kanske mest för att jag fortfarande klarar att skriva. Inte bra, men kanske hyggligt.
Vet hur budskapet ska spridas till den stora massan
Både stora och små.

Men för det mesta tackar jag nej. Jag är journalist så länge jag lever och märkligt nog; ibland toppar jag ettan, förstasidan, på Sveriges största tidning.
Hur konstigt det än kan verka – eller låta.

För allt kan väl knappast bero på att jag skriver så fruktansvärt bra? För det gör jag inte.

”Gubbjäveln ger sig aldrig”

Däremot finns energin kvar. Dag efter dag.
Klart att kamraterna på lokaltidningen i Skellefteå blir less på mig ibland.
”Gubbjäveln ger sig aldrig” kan jag höra runga i redaktionslokalerna.

Men de tar in mina alster, kombinerat med halvhyggliga bilder.
Då blir man barnsligt glad, ungefär som jag fick in första referatet i Västerbottens Folkblad som 16-åring (fotbollsreferat mellan Byske och Bureå, träningsmatch).


Nej, jag är ingen gubbe som jagar kulor.
Eller berömmelse.
Eller rubriker.

Men jag är barnsligt glad när media säger okej till mina alster i dessa dagar då tidningarna har en allt tuffare marknad och – förr eller senare – skippar pappersversionen. För att bara komma ut på nätet.

Kommer jag också ut där?
Den som lever får se.

Bo Fuhrman
[email protected]