Kultur, Läst

Ferrantes romansvit skicklig bild av kvinnoöden

En bild av kvinnlig vänskap.

Elena Ferrantes romansvit i fyra delar som startar med Min fantastiska väninna brukar presenteras så här. För mig – och säkert även för andra läsare – signalerar detta kvinnor som stöttar varandra, som kämpar mot yttre motstånd och som klarar sig bra .

Men det är faktiskt inte det som genomsyrar dessa fyra böcker. De beskriver kvinnoöden på ett skickligt och mångfacetterat sätt, absolut. Fokus är på arv och miljö, genus och klass, förebilder och aspirationer.

Att reducera det till ”kvinnlig vänskap” blir verkligen fel, eftersom vänskapen mellan huvudpersonerna definitivt inte dominerar.

Elena och Lila växer upp i Neapel under 1950-60-talet. I början av den första boken, Min fantastiska väninna, får vi veta att de nu är i 60-årsåldern och att Lila har försvunnit från sitt hem. Så rullas historien om de forna väninnornas liv upp.

De växer upp i Neapel, i arbetarklasskvarter , men väljer tidigt olika strategier att ta sig fram i livet. Elena satsar på utbildning, Lila gifter sig som mycket ung. Nu får vi verkligen bilder av en vänskap i en tuff miljö. Livfulla färgstarka bilder av Neapel, av grannskapet, familjerna. Fattigdom och motsättningar, klassklyftor.

Barndomsperspektivet är konsekvent och lyckat: vi ser omgivningen med barnets ögon, alla rädslor och lockelser, allt det flickorna ser men inte fullt ut förstår.

Mycket våld. I hemmen, utomhus, mellan män och kvinnor. ”Det var som det var, och vi växte upp med vetskapen om att vi måste göra livet surt för andra innan de gjorde det surt för oss.”

Gräl och hot. Människor dör. Lila är streetsmart, rebell, gör som hon vill. Elena beundrar henne – men det finns många olika känslor inom henne.

När Elena börjar läroverket börjar de två leva i olika världar. Elena uppmuntras av sin lärare, utvecklas intellektuellt. Lila arbetar i skomakeriet, uppvaktas av charkuterihandlarens son. Men under all hennes vitalitet anar vi något desperat, destruktivt. Hur ska det gå för henne?

Del ett sätter stämningen på ett intresseväckande sätt. Men den nyöversatta del två, Hennes nya namn, och efterföljarna ger ännu mer kött på benen. aaae

I del två är Elena och Lila skilda åt i långa perioder, lever olika liv – men är ändå intrasslade i varandra. Vem är det som leder egentligen? Ännu mer så i del tre, Those who leave and those who stay”.

Titeln är perfekt: Lila stannar, Elena lämnar. Elena skriver böcker, har gift sig med en akademiker. Lila är kvar och hamnar mitt i 70-talets oroligheter som avspeglar sig i uppväxtkvarteren: strejker, kommunistpartiet som rämnar av inbördes strider, kriminalitet.

Världen kommer in i boken, vi som minns den tiden känner igen oss. Grannskapet reagerar på kvinnornas aktiviteter och inte alltid som man väntat.
I bok fyra The story of the lost child  blir berättelsen allt grymmare.

Mellan kvinnorna finns nu misstro, svartsjuka, avundsjuka. Men mer än så ska jag inte skriva eftersom jag skulle vilja att ni läser i stället. Det är nämligen en riktig läsupplevelse med otroliga cliffhangers i slutet av varje bok.

Porträtten av Elena och Lila är skickligt gjorda, miljöbeskrivningen suggestiv (jag vill boka en resa till Neapel NU).

Dock: slutet är i mina ögon inte helt tillfredställande. Kanske är historien så komplex att den inte går att avrunda på ett lyckat sätt?

Böckerna är ett slags tidsdokument, en historia om ett par personers utveckling och vad som påverkar den, ett reportage från ett mycket speciellt område i ett europeiskt land. Om det inte framgått tidigare: synnerligen läsvärt. Men böcker om ”kvinnlig vänskap”? Skulle inte tro det.

  1. Har bara läst första delen än så länge men nog är det en bok om kvinnlig vänskap tycker jag. Det är ändå relationen mellan flickorna som går som en röd tråd genom hela romanen.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren