Folk, Tipsat, Tittat, Tyckt

Filmtips: Tyskland efter kriget en labyrint av lögner

Alexander Fehling som Johann Radmann i En labyrint av lögner.

Alexander Fehling som Johann Radmann i En labyrint av lögner.

Mia Bjelkholm har sett  en ny film om andra världskrigets fasor och dess efterdyningar,  En labyrint av lögner:

”Har ni hört talas om Auschwitz fröken?” ”Nej.” ”Har ni hört talas Auschwitz min herre?” ”Nej.” ”Har ni hört talas…”

Året är 1958 och platsen Frankfurt am Main i Tyskland. Krigets fasor och brott har tyskarna lagt bakom sig. Ingen vill minnas vad som hänt. Nu ser de framåt. Men alla har inte glömt.

Den unge och idealistiske åklagaren Johann Radmann (Alexander Fehling) blir uppmärksammad på och intresserad av ett fall med en lärare, Charles Schulz, med ett förflutet som lägerkommendant i Auschwitz.

Radmann är som de flesta unga omedveten om vad Auschwitz egentligen var för läger. Han börjar söka efter vittnen och blir chockad när han hör före detta lägerfångar berätta. Han blir besatt av att dra Schulz inför rätta.

Men ovilja på alla nivåer i samhället att dra fram det förflutna och att avslöja förre detta nazister, som har smält in i det nya Tyskland utan att behöva stå till svars, sätter käppar i hjulen. Det är en labyrint av lögner.

Myndigheterna visar ingen vilja att bistå Radmann som bland annat beställer hem alla Tysklands telefonkataloger för att leta efter förövares adresser.

Joseph Mengele står högst på Radmanns lista och han är honom i hälarna eftersom doktor Mengele besöker Tyskland och sin familj med jämna mellanrum. Men till och med polisen motarbetar denna jakt och Mengele undkommer gång efter gång.

Fritz Bauer, Radmanns chef, engagerar sig och ger honom uppdraget och personal för att få till stånd en rättegång med så många förövare som möjligt. Att ha lytt order är inget brott. Problemet blir att bevisa att mord skett på så kallat eget initiativ. Först då blir gärningen ett brott.

Tyskarnas nitiskhet att dokumentera allt slår dock tillbaka mot dem själva. En amerikansk chef för det stora krigsarkivet ger efter en viss tvekan den unge åklagaren hjälp att söka i arkivet.

Johann Radmann åker till  Auschwitz för att läsa en judisk sorgebön, kaddish, över vännens tvillingdöttrar tillsammans med en journalistvän som konstaterar att det är inte straffen som är det viktiga. Auschwitz är människornas historier och öden. Det viktigaste är att inte glömma.

Auschwitz-processen eller den Andra Auschwitz-rättegången (den första hölls i Polen) var en serie rättegångar som pågick mellan december 1963 till augusti 1965. Ungefär 360 vittnen var kallade att vittna mot 22 åtalade.

Fritz Bauer beskrev senare rättegången som ett fiasko eftersom pressen framställde de åtalade som monster, vilket gjorde att allmänheten kunde distansera sig från att känna moralisk skuld till det skedda. Bauer menade att domarna fick det att låta som att Tyskland under nazitiden hade blivit ockuperat och att de flesta tyskar inte hade haft något val utan att lyda order.

Men detta, sa han, ”hade inget att göra med den historiska realiteten. Där fanns häftiga nationalister, imperialister, anti-semiter och judehatare. Utan dem var Hitler otänkbar.”

En labyrint av lögner beskriver en relativt okänd period i Tysklands historia och den kamp som de unga tog med den generation som deltog, oftast med liv och lust, i den nazistiska statsapparaten.

Det är en viktig film som bör ses av alla generationer. Den är välspelad och visar på nödvändigheten av att inte ge upp jakten på sanningen. Offren för Förintelsen får aldrig glömmas.

En labyrint av lögner. Tyskt drama med verklighetsbakgrund, Im Labyrinth des Schweigens.

Regi: Giulio Ricciarelli

I rollerna: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht, Johann von Bühlow.

Svensk premiär: 21 augusti.

Kommentarsfältet är stängt

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren