Vilken fin dokumentär om Bruce Springsteen på SVT i går kväll!

Där fanns det med sånt som Bruce minst sagt knepiga relation till den psykiskt sjuke pappan.

Om hans längtan efter ett vardagsliv – ett riktigt liv och inte bara en rockstjärne-fiktion.

Om djupet i vänskapen med E-street band.

Om kärleken till Patti och barnen.

Om hur han lärde sig av mästarna i rockens och poesins värld.

Men kanske viktigast om mötet med publiken. Springsteen beskriver spelningarna som nånting som skapas i stunden. Tillsammans med publiken. Inte som något inövat färdigt som ska visas upp.

Det är kanske det som alla vi miljoner som berörts av hans konserter under åren har känt. Gemenskapen, energin och värmen med fansen. Detta att det magiska skapas alltid i stunden – här och nu…

Dokumentären var ett utmärkt komplement till hans självbiografi Born to run som jag läst med stor behållning i sommar. Språket är poetiskt – som hans sångtexter. De självbiografiska berättelserna känns lika äkta som hans spelningar.

Fotnot: se dokumentären här.