Finland firar stolt 100 år som självständig nation – sett och värderat med rikssvenska grannögon konstaterar Robert Björkenwall som länge följt politik och arbetsmarknad i Finland i en analys av landets historia och politiska nuläge inför firandet och kommande riksdagsval i april 2019.

Finlands geopolitiska läge har historiskt inte varit avundsvärt och det har  satt sin prägel på vårt mesta grannland Finlands politik som nu självständighetsfirande 100-åring.

Dramatisk och blodig historia

Finlands 1900-talshistoria är både dramatisk och blodig. Först ett brutalt inbördeskrig 1917-18 och sedan två hårda, självständighetsbevarande krig mot Sovjetunionen 1939-40 (Vinterkriget) och 1941-44 (Fortsättningskriget).

Att Finland ändå alls klarade att överleva som självständig nation var nära nog lika osannolik som en lottovinst. Men för att inte onödigtvis provocera den stora grannen i öster följde efter krigen många år av försiktigt balanserande och realpolitiska anpassningar – Paasikivi-Kekkonen-linjen – visavi den stora grannen i öster.

Finland anslöts formellt till Ryssland vid Borgå lantdag 1809
Emanuel Thelning/en.wikipedia.org.

Sedan Sovjetunionens kollaps 1991 ökade Finlands spelutrymme under den skicklige, högt skattade Mauno Koivisto (president 1982 – 1994).

Sedan 1995 är Finland en EU-medlem, men till skillnad från Sverige och Danmark även en del av euroområdet. På den senare punkten gjorde Finland ett i backspegeln strategiskt felval.

Ett stålbad

Finsk industri och konkurrenskraft har fått betala dyrt för sitt byte av marken mot EU-Euron. Åren efter finanskrisen 2008 gick Finland igenom ett stålbad. Många tunga industriföretag slogs ut och mobiljätten Nokia tvingades till stora neddragningar.

Och det fick Finland svårare att parera genom sin låsning av valutan och anslutningen till valutaunionen EMU. Handlingsutrymmet för inhemska, ekonomiska stimulanser var därmed begränsat. Hade landet däremot haft samma läge som Sverige utan låsning till EMU så hade Finland haft lite lättare att motverka en växande  arbetslöshet och kunnat före en lite mildare krispolitik.

Ras för regeringspartiet S

I Finland liksom många andra europeiska länder tappade socialdemokraterna i regeringsställning många  röster i kölvattnet av finans- och arbetslöshetskrisen.

Det raset höll i sig också över och efter riksdagsvalet 2015 då populistiska Sannfinländarna passerade Socialdemokraterna och blev landets näst största parti efter Centern som efter valet också tog över statsministerposten (Juha Sipilä).

Tillsammans med Sannfin och Samlingspartiet bildade man då en rent borgerlig regering. Den regeringen föreslog sedan stora nedskärningar av välfärden, sämre a-kassa, färre semesterdagar och sänkta löner.

Protester och demonstrationer

Protesterna kom då som brev på posten. Många och stora demonstrationer och strejkande fackliga medlemmar följde. Regeringen tvingades backa något och förhandlingar följde också mellan arbetsmarknadens parter.

2016 kom så en uppgörelse mellan arbetsgivarna och olika fackförbund om ett “konkurrensavtal” och med innebörden att löntagarna skulle arbeta 24 timmar mer per år utan lönekompensation (= inre devalvering).

Uppgörelsen stöttades och kompletterades sedan av Sipiläs regering med bland annat en mindre justering av skatterna. Uppgörelsen med denna “interna devalvering” – ökad arbetstid utan ersättning – ansågs dock även inom arbetarrörelsen vara ett pris värt att betala för att förhindra ännu större försämringar av löntagarnas villkor.

Men i spåren av uppgörelsen fick särskilt populistiska Sannfin se hur deras stöd bland finska folket nära nog halverades. Och särskilt så bland de tidigare arbetarväljare som i bland annat Kymmedalen (lite av en S-vagga) gått över till Sannfin men nu i besvikelse började återvända till S (SDP ledd av fackmannen Antti Rinne) och delvis också Vänsterförbundet.

Sannfin-ledaren, utrikesminister Timo Soini – en slug politisk strateg – började se om sitt hus och bestämde så under början av 2017 att avgå till  partiets junikongress.

Han anade väl också att hans egen kandidat, den något mera sansade kulturminister Sampo Terho då skulle få svårt att vinna över den främlings- och flyktingnegative, oborstade antagonisten och numera partiets Europaparlamentariker Jussi Halla-aho.

Några dagars turbulens

Och så gick det också – Jussi Halla-aho vann ordförandevalet. Följden efter några dagars turbulens och förutskickad regeringskris (som dock inte blev akut) blev att drygt halva partiets riksdagsledamöter (22 ledamöter) lämnade partiet och bildade i stället eget (Nytt alternativ) och Soinio och hans SF-kollegor följde med in dit och kunde samtidigt sitta kvar i regeringen.

Hade de inte gjort så utan följt Halla-ahos nya och mera råa högerpopulistiska och klarare främlingsfientlig riktning hade regeringen spruckit och ett möjligt nyval också hotat runt hörnet. Nu sitter den – och Soini och hans två partikollegor – kvar och möjligen överlever regeringen Sipilä också ända fram till nästa ordinarie riksdagsval våren 2019.

Men oavsett hur det går, lär Sannfin inte återkomma i nästa regering efter riksdagsvalet i april 2019. Kanske blir det en så kallad rödmylleregering – koalition mellan socialdemokraterna och centern plus något mindre parti- då? Eller möjligen någon annan blocköverskridande konstellation som det ju så ofta brukar bli i Finland.

I takt med Sannfinländarnas tillbakagång har de rödgröna partierna vuxit i stöd. Socialdemokraterna har – efter en lite skakig början – stegvis tagit sin upp ur tidigare svacka och är nu ikapp Centern och skulle möjligen också kunna bli landets största parti vid nästa riksdagsval i april 2019.

Men också De gröna (starkt framåt i kommunvalet 2017) och i mindre grad även Vänsterförbundet har på senare tid fått ett ökat stöd i opinionen.

Samtidigt har arbetslösheten börjat sjunka från en hög nivå och den ekonomiska tillväxten äntligen börjat ta fart. Det 100-årsfirande Finland – formellt den 6 december – kan fira med stolthet och förtjänar också att få ett hjärtligt grattis av mesta grannen Sverige.