Kultur

Flykten till det som först var en bit av paradiset

Negra Efendić. Foto: Sofia Runarsdotter.

Samuel Bross har läst Negra Efendićs Jag var precis som du :

Jag håller ett brev från min mormors mor i handen. Det är daterat den 3 april 1940. Kampen om Karelen är över och alla måste fly för ryssarna. På tio dagar tvingas de utrymma sina hem. Vart skulle de ta vägen?

Myndigheterna har uppmanat befolkningen att öppna sina hjärtan och hem för de flyende karelarna. De som inte blir förlagda i skolor och förrådslokaler går runt och söker rum hos Helsingforsborna.

”Ingen trodde det skulle gå som det gick och nu stå vi under bar himmel”,

skriver hon till en av dottersönerna, själv inkallad. ”Moster Aina söker kvarter här i Helsingfors och vart hon frågte så frågte di ’är ni Helsingforsare, vi vill int ha Viborgjaner’. Det käns ganska bittert när man gifvit alt för Fosterlandet och hör sånt av sina egna landsmän.”

Negra Efendić har skrivit en bok om sin egen familjs flykt och exil. Titeln – Jag var precis som du – knyter direkt an till min egen familjs erfarenheter fast ett halvt sekel senare.

När Negra Efendić var tolv år utbröt kriget i forna Jugoslavien. Visst hade det funnits tecken – om man kunde eller ville tolka dem. Men Negras pappa var en aktad och omtyckt geografilärare och mamman var postkassörska och därmed den som skötte den enda telefonen i den lilla bosniska byn Brezovo Polje.

Dag som natt kom byborna och begärde deras tjänster. Inte fanns det väl folk som ville dem illa? Det fanns de som plötsligt försvann, flyttade, men de skulle snart vara tillbaka.

Familjen firar serbisk jul i en grannby och katolsk påsk med en annan familj. Själva är de sekulariserade muslimer. Men de är ovilliga att flytta, som de andra familjerna. De är ju oskyldiga, vem skulle vilja oss något ont?! Inte kan armén vara vår fiende, vi har ju betalat skatt för den!

Plötsligt står en serbisk klasskamrat med stålhårda ögon framför henne och säger att hennes pappa kommer att vara den förste som kommer att få en kula i pannan!

Till slut, efter att ha försökt flytta runt till olika delar av Jugoslavien – internflyktingar på modern migrationssvenska – inser de att de måste fly landet.

De lämnar huset och ansluter till bussar vid skolan. De unga pojksoldaterna som övervakar avresan är tidigare elever till pappan. Nu bär de k-pistar, men niar honom fortfarande.

De flesta männen låses in i ett garage för vidare transport till okänd ort. Men mamman vädjar till pojksoldaterna att låta pappan följa med bussen. De ser till att han kan gömma sig i den. Det räddar faderns liv.

Sen börjar den farofyllda resan genom fiendeland.

När de kommer till Sverige och den första förläggningen, tycker de att de kommit till en bit av himmelriket. Här kan man hämta sin egen mjölk i en automat. Och det står t o m vad mjölk heter på svenska: Arla!

Efter bara några veckor får de flytta till en annan förläggning i en annan del av Sverige. Och med en annan standard och med andra rutiner. Och så håller det på.

Plötsliga förflyttningar till andra förläggningar. Invandrarverket verkar inte vara en myndighet som tycker det är viktigt att informera, utan föser runt folk som vore de boskap.

Hon berättar om första skoldagen, om hur flyktingförläggningar sticks i brand och om stenar som krossar fönstren. Hon förstår det inte. De vill ju inte stanna, de ska tillbaka till hemlandet så fort kriget tagit slut. Detta är bara en mellanstation.

Men sakta går det upp för familjen att motsättningarna finns kvar även om kriget tar slut. Till slut de får det efterlängtade PUT:et, uppehållstillståndet. Nu kan de söka en egen lägenhet och starta ett eget liv som en del av Sverige.

Men så lätt är det inte!

Det område de anvisas till är det mest nedgångna i hela Huskvarna. De svenskar som bor där är missbrukare och kriminella. Resten är invandrare.

När Negra börjar skolan finns det de som vill göra livet surt för henne. Ett gäng skinnskallar börjar trakassera henne och klistra hennes skåp full med tillmälen och uppmaningar att flytta tillbaka. Hon förstår det inte, kunde hon flytta tillbaka skulle hon göra det imorgon!

Sakta men säkert, med hjälp av sina nya klasskamrater erövrar hon språket och självkänslan, trots dem som försöker sätta krokben för hennes utveckling.

Hon skriver en insändare i tidningen om hur den välmenande Sven Wollter kommer till hennes skola och pratar humanism och att vi ska vara snälla mot varandra och även mot invandrarna. Han vet ju ingenting! Han har inte fått nej på varenda jobbsök bara på grund av sitt namn, som hon. Det leder till en debatt i tidningen och även ett jobb! Då tänker hon att det är kanske journalist hon ska bli!

Till vardags jobbar följaktligen numera Negra Efendić på Svenska Dagbladet, tidigare som nyhetsreporter och ekonomireporter, numera med fokus på migrations- och integrationsfrågor. Hon sökte en utbildning och kom in!

Det är i rollen som journalist hon avslutar sin bok. Åker till sina forna hemtrakter och beskriver hur det ser ut idag, intervjuar folk som varit och är hennes folks fiender, besöker massgravar.

Hon åker också tillbaka till gymnasieskolan i Jönköping och intervjuar dem som tidigare var hennes mobbare. Det är starka texter om för oss obegripliga mänskliga sammanhang.

Det som gör boken så stark är att hon aldrig kompromissar med den yngre Negras upplevelser. Hon är obrottsligt lojal mot de tankar, reaktioner och funderingar hon som tonåring har i det gamla landet och inte minst i det nya. Och hon väjer inte för att tala om det svåra och smärtsamma.

Jag var precis som du av  Negra Efendić . Natur & Kultur, ca 190 kr.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren