Om man testar på sin omgivning vad de tänker när de hör ordet robot är det många som grimaserar illa. Nyligen var det en konferens i Simrishamn om robotar i äldreomsorgen, auditoriet som var åldersrikt speglade både förfäran och spänning. Med robotar försvinner väl det mänskliga och ensamheten kommer att bli allt större. Om de ska finnas i äldreomsorgen som handlar om vård av människor var hamnar vi då? På verkstadsgolvet kan de säkert göra nytta men det är en annan sak.

Ett framtidsscenario

Läser man PC Jersilds nya roman ”Tivoli” (Albert Bonnier 2017) förs man in i ett framtidsscenario där den nya tekniken är en väsentlig del. Författaren har uppenbarligen haft roligt när han skrev om äldreboenden BlissGardens på gamla Gröna Lund, en plats för äldre med resurser. Man garanteras ett 100 årsliv och om det inte funkar blir det återbäring. Frågan om gränsen mellan människa och robot ställs på sin spets av mannen som en uppblåsbar docka i naturlig storlek som sin käraste. Han vill bli begravd med henne men då uppstår problem, inte minst för kyrkoförsamlingen. Händelsen ger upphov till en studiecirkel med rubriken ” Vad är en människa? ”Slutsatsen tycks bli att en människa är den vi betraktar som en människa. I romanen finns också ensamma Asta som får en (robot)väninna som hon döper till Emelie. Emelie ser ut som en människa, är välklädd och talar med liten dialekt. Väninnorna pratar om allt och löser korsord tillsammans men Emelie är snabbare och tycks ha hela korsordets facit i huvudet.

Tivoli väcker många väsentliga frågor om den framtida tekniken och människan. Konferensen i Simrishamn visade att vi i teorin är på god väg mot robotar eller välfärdsteknik som är ett mera neutralt begrepp. Kameror som läser av rörelser som kan följas på distans för den äldres säkerhet, spoltoaletter och duschar som man kan klara även om man är funktionshindrad, en teknikarm som hjälper mig att äta själv. Mer avancerat är en ” hobbit ” som kan plocka upp från golvet, påminna om mediciner och medverka vid sittgympa. Roboten ”hobbiit” ingår i ett koncept om ömsesidigt omhändertagande, man ska vårda sin hobbit, verkliga känslor ska kunna uttryckas åt båda hållen. Så ska kontakten kunna bli mera givande ja, människoliknande.

Dansa med en robot

I Örebro pågår experiment i samspel mellan forskare, företagare och äldre personer. Det är kopplat till EU projektet Robot-Era. ( Dagens Samhälle 31/2017). En deltagande äldre person uttalar sig och menar att framtidens robotar kommer att serva människor med väldigt höga krav på livskvalitet. Han föredrar t.ex. en robot som hjälper honom att gå till butiken framför att varorna levereras hem. Målet är ju att så långt möjligt klara sig själv och leva som vanligt. Han bjuds upp till dans av roboten Pepper. Pepper är en social robot som i Japan har t.o.m. fått provanställning som receptionist.

I den lokala verkligheten har man i praktiken inte kommit så långt. Kommunens företrädare vid Simrishamnskonferensen betonade att den nya tekniken ska syfta till att svara mot behov, öka trygghet och självbestämmande . I retoriken ska välfärdstekniken klara de växande problemen med brist på personal och öka effektiviteten vilket måste till med allt fler äldre . Så hur kommer våra beslutsfattare att hantera denna nya värld av möjligheter – och risker? Det kommer att krävas investeringar annars kommer de som har råd att skaffa sig egna lösningar. Och man måste hantera de många äldre som står utanför den digitaliserade världen idag.

Vad vill vi själva? Kanske vi kan bli väldigt nöjda med sociala robotar. Vid konferensen berättades att när robotgräsklipparen ska repareras vill ägarna inte byta ut sin Gustaf eller Maj-Lis mot en ny ( många ges namn). Så gör man inte mot en familjemedlem som har sina rutiner och söndagsledigt.