Samhälle

Fortskaffningsmedel för vuxna barn tar över trottoarerna

Foto: Tom Engström

Vi ser alltfler av dem, vi skräms av dem, vi snubblar på dem och vi fascineras av dem – elscootrarna.

I stad efter stad syns de i allt större mängder, stående, liggande och ibland hängande på de mest upptänkliga ställen.

Det är framtidens färdmedel, säger några. Inga utsläpp, menar några men tänker bara på gatan och ser då att elscootrarna kan minska behovet av bilar. Det här är hållbart åkande, säger de.

Men det just vad det inte är. Många undersökningar har visat, både i USA och i Sverige, att de elektriska sparkcyklarna snabbt går sönder eller blir oanvändbara på något annat sätt.

Kort livslängd

Både Lime, från USA, ett jätteföretag, och Voi, ett svenskt kickstarter-företag, har samma erfarenheter – livslängden på elsparkcyklarna är från några veckor upp till ett par, högst tre månader. Sedan måste man plocka in dem, ta vara på det som inte är trasigt och renovera så gott det går.

Av detta följer att ju mer populära cyklarna blir desto mer skrot blir det att ta hand om och ju mer populärare de blir ju mer står de i vägen för dem som går, dem som är synskadade och för dem som blir skrämda när dessa ljudlösa fordon, med centimetermarginal, swishar förbi på trånga trottoarer.

Visserligen står det på appen i den smarta telefonen:

– Ha hjälm på under färden, kör inte på gångbanor och parkera på bra plats när resan är slut.

Men när vi tittar vi oss omkring och ser hur de används, så verkar nog telefonerna smartare än de som nyttjar dem.

Hyggligt parkerad elscooter. Foto: tom Engström.

I dag hittar man elsparkcyklar mitt på trottoarerna, andra lutade mot sofforna som människorna ska vila på  och en hel del som ligger omkullblåsta på gatorna där bilar och bussar får göra lovar runt de miljövänliga fordonen.

Det är redan tre stora företag som agerar på den svenska marknaden  och ett par till, från Tyskland och Polen, är på väg in.

En bra affär? Nja, inte än…

Än så länge är det gratis för företagen att ställa sina scootrar i stan.
Är det då en bra affär att ställa ut alla dessa sparkcyklar?

Nja, säger företagen, inte riktigt än. Hållbarheten är för kort, programmen som ska styra tillgång  efter efterfrågan är fortfarande outvecklade. Många kunder klagar över att de får betala trots att  cykeln  gått sönder och inte rullar längre.

Samtidigt finns det ingen att klaga hos. Det går inte att ringa till någon kundtjänst, sms eller e-post verkar inte heller fungera och ingen vet var kontoren finns så man kan inte ens ta sin scooter och rulla iväg för att komma till dem som borde fixa alla fel.

Vandalisering i USA

I USA har vandaliseringen av elscootrar redan blivit stor, man slår helt enkelt sönder dem eller hivar dem i kanalen för att få bort dem.

Foto: Tom Engström.

Så är det inte i Sverige utan här är problemet att kvaliteten är för dålig eftersom företagen använder privatmodeller som inte är gjorda för att vara igång hela dagarna och ändå hålla länge.

Sedan har vi ju stölder och så kallat omhändertagande, det vill säga att de som störs av cyklar, som står eller ligger på olämpliga ställen, helt enkelt ställer in dem i förråd där ägarna inte kan få tag i dem.

Brandrisken ett orosmoln

Ett annat orosmoln är brandrisken med de kraftfulla batterier som cyklarna har. Det är än så länge inget stort problem men batterierna åldras ökar riskerna, menar många som hävdar att det kommer att bli scooterbränder i framtiden.

Kan det då bli en bra affär för såväl de som äger cyklarna som för miljön?
Nja, blir svaret igen. En cykel kostar mellan tre- och femtusen kronor och håller i snitt knappt två månader.

Det ligger också många elscootrar som ofta ingen använder och då blir det flera hundra kronor om dagen som inte kommer in till ägarföretagen..

Förlorad intäkt vid varje paus

Det blir även långa pauser emellan körningarna och varje paus innebär förlorade intäkter på några kronor varje minut

Det har inte varit möjligt att få veta hur bra eller hur dåligt det går för de olika företagen och vi vet ju inte heller vilken ekonomisk grund de står på men vi kan nog vara rätt säkra på att om en cykel håller drygt en månad så har den betalat sig och kanske till och med givit en viss vinst. Har den  bara gått någon vecka har den nog inte ens betalat sin inköpskostnad.

Så drömmen för ägarna är nog att företagen inte ska bli för många på samma ställe, att städerna inte ska börja ta betalt för cyklar som står på gatorna och att inte alltför många elscootrar stjäls eller vandaliseras.

I så fall kan det bli hyggligt med pengar till cykelägarna – pengar som kommer från dem som inte riktigt kunnat lämna sin barndoms upplevelser av en sparkcykel – fast den då var utan elektricitet.

Foto: Tom Engström.

Läs även Sven-Eric Bergströms rapport om elsparkcyklarnas Uppsala här.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren