Krönikor, Tyckt

Fusk och fiffel har blivit idrottens vardag

Foto: sxc.hu

I Sverige är beredskapen för att bli kränkt som bekant alltid hög.

Häromveckan var det några polismän i norr som var stygga och kränkte svensk ishockey djupt in i märgen.

Efter ett ovanligt blodigt knytnävslagsmål på en rink funderade nämligen en polisman på att inleda en förundersökning av ärendet. Han tyckte på goda grunder att det varit fråga om ett slags misshandel.

Efter ingripande av högre befäl blev det ingen förundersökning, men ilskan i det svenska ishockeylandet levde vidare.

Rör inte oss och våran sport, polisen är ju löjlig. Så hette det på blogg efter blogg, enigheten var total: Det är vår ensak vad som sker på våra rinkar.

Svenska lagar även i rinken

Så enkelt är det givetvis inte. Även ishockeyrinkar, fotbollsplaner, tennisbanor och curlinghallar lyder under svenska lagar. Åklagare och polis har skyldighet att ingripa om de anser att lagbrott begåtts.

Däremot finns det också en strafflindrande gammal regel, som säger ”att den som sig i leken ger, får leken tåla”. Den som sysslar med idrotter där våld ingår, måste räkna med att ta emot en eller annan smäll utan att gnälla.

En annan sak är att det var väldigt länge sedan idrotten på toppnivå var en lek. I princip skall idrotten vara ett forum för rent spel, men i själva verket är det ju ett underbetyg att ett särskilt ”Fair Play-pris”, utdelas när en idrottsutövare för en gångs skull uppträtt som idealen kräver. Fusk och fiffel har blivit vardag, vem reagerar när en fotbollsspelare lurar till sig en hörna, även om den leder till att avgörande mål?

Självklart kan inte samhället gå in och rätta till sånt ofog. Det måste idrotten sköta själv.

Värre är det med våldet. Var går gränsen för det man bör tåla? Vad kan lagen tolerera?

Slagsmålen i ishockey är ju ett slags ritual och så länge inga allvarliga skador inträffar är problemet litet. Men en spelare som avsiktligt slår sin klubba i ansiktet på en motståndare riskerar förmodligen ett myndighetsingripande. Och idrottsmän eller ledare som gett sig på domare har i flera fall bedömts och bestraffats av samhället.

Attack bakifrån värst

Värst är egentligen attackerna bakifrån i lagsporterna. Det är en mycket obehaglig verksamhet. Om man på en gata skulle springa i fatt en person och sparka ned honom skulle risken för ett misshandelsåtal vara stor. Om det någon polis i närheten, förstås. Och skulle skador uppstå kan det bli skadestånd och fängelsestraff.

På en fotbollsplan eller ishockeyrink kan det bli utvisningar och i värsta fall en tids avstängning, men ofta sker ingenting. Trots att en medmänniska skadats och kanske inte kan fortsätta sin yrkesverksamhet.

Idrotten tillhandahåller kryphål för eventuella våldsverkare och de måste i görligaste mån täppas till. Om inte idrotten förmår detta, kan samhället frestas ingripa.

Polisen i Umeå var kanske för ivrig, men även ishockeyns snarstuckna slagskämpar måste inse att med deras frihet också följer ett stort ansvar.

Den insikten är tyvärr rätt sporadiskt förekommande.

 

 

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren