Folk, Kultur

Glimtar från bokmässan

Den absolut längsta signeringskön ledde till Sportförlagets lilla monter där Ingemar Stenmark signerade sina memoarer. Foto: Niklas Maupoix

Ett av bokmässans absolut mest intressanta seminarier var det med den arabiske poeten Adonis, ständigt på tapeten i Nobelsammanhang. Tillsammans med den kvinnliga psykoanalytikern Houria Abdelouahed har han skrivit Våld och islam.

Av islamforskare har han fått mycken kritik för att han i boken gör det för enkelt för sig, inte skiljer mellan olika riktningar och lätt glömmer uttolkare som inte enkelt kan inordnas i hans världsbild. Men för en vanlig västerlänning med dunkla kunskaper men vissa kritiska inblickar är det befriande att höra en som är villig att ifrågasätta en del fundamentala sanningar inom islam.

Adonis. Cecilia Udén, Akha Ioussef, Houria Abdelouahed. Foto: Niklas Maupoix.

Adonis. Cecilia Udén, Akha Ioussef, Houria Abdelouahed. Foto: Niklas Maupoix.

Här några axplock:

– När vi talar om Frankrike eller Sverige pratar vi om landet och inte religionen. Vi har lika stor rätt som ni att leva i ett sekulärt samhälle. Och kvinnan har lika stor rätt att bli fri som i era länder. Men allt detta är förbjudet i våra länder. Under alla århundraden har vi inte lyckats skapa ett fritt samhälle – kvinnorna får inte ens köra bil.

– Vi kämpar för ett samhälle där kvinnan och mannen är fria. Där lojaliteten är mot lagen och inte klanen.. Men allt detta är förbjudet i namn av wahabismen (som är den officiella utformningen av islam i Saudiarabien. Min kommentar). Wahabismen är fortsättningen av historien och Daesh (IS) är bara en fortsättning av det som funnits i historien. Det är beklagligt att Europa och USA har stött denna riktning på grund av oljan och rikedomarna där.

– Vi har folk som är lika begåvade som ni i väst, men vi har ändå inget framstående universitet!

– I koranen sägs det att kvinnan är som jorden. Man kan bruka den som man vill.

– Vi vill ha en annorlunda tolkning av islam – som en kärlekshandling där det är individens sak och inte samhällets.Det är ingen överraskning att troende muslimer motsätter sig en sådan tolkning, utan att så många västerlänningar ställer sig på deras sida!

Det är märkvärdigt att det inte finns någon riktig historieskrivning utan en sakralisering av berättelserna. Det är mycket skadligt för oss på 2000-talet.

Horia berättar: -Jag var i Algeriet och skulle ta en taxi och föraren frågar varför jag som muslimsk kvinna reser ensam utan en bror eller en manlig medresenär? Jag svarade att jag reser på min uppdragsgivares bekostnad och den vill inte betala för en övervakare. Du måste följa profeten svarade han. Du måste anpassa dig till den nya världen, svarade jag. Om du reser i Norge på vintern kan du inte ha profetens sandaler på dig

– Nämn ett land i arabvärlden som är demokratiskt. frågar Adonis, varpå Cecilia Uddén omedelbart svarar ”I Tunisien har de just skilt mellan sekulär och religiösa lagar”.

Visserligen, svarar Adonis, men vi får vänta och se. Vi vet inte hur det slutar.

Men ni tror inte att det går?

Det var många svårigheter även i Europa, det krävdes många revolutioner

Dagen innan hade Bodil Jönsson i ett samtal om sin bok Tio tankar om arbete, gjort en del intressanta iakttagelser. Hon menar att vi är alldeles för fixerade vid ett enda mått på arbete och det är 40-timmarsveckan.

Bodil Jönsson. Foto: Samuel Bross.

Bodil Jönsson. Foto: Samuel Bross.

Vad händer om vi ser 40-timmarsveckan i ett livsspann? I fem dar jobbar vi åtta timmar om dagen. Då jobbar vi en tredjedel av dagen.

Men sen är vi lediga i två dar, om vi slår ut arbetstiden över hela veckan jobbar vi bara en fjärdedel av dagen. Om vi slår ut det på ett år, inklusive andra helgdagar och semestrar blir det bara 20 procent.

Men de första 25 åren av våra liv arbetade vi inte alls, och inte under pensionsåren heller. Det innebär att vi bara jobbar i runda slängar 10 procent av vårt liv. Men sen så sover vi ju åtta timmar om dagen, så då blir det ca 15 procent arbetad tid.

Kunde vi inte slå ut den på ett vettigare sätt än att koncentrera den till just dessa år mellan 25 och 65? En del av dem ska vi ta hand om barnen och sen ska vi ta hand om föräldrarna och sen blir det barnbarnen.

Kan vi inte hitta ett annat sätt att se på dessa år som antingen heltid eller deltid. Bodil skulle vilja införa en ny arbetstidsberäkning som hon kallar lagom tid, det vill säga anpassad till den livssituation man har just i ögonblicket.

Tanken är intressant.

Hon noterar också att när vi i enkäter ska tala om vad som är viktigast i livet kommer hälsa först, sedan arbetet och först på tredje plats familjen. Är inte det lite tokigt, undrar hon.

Charlotte von Zweigbergk som just utkommit med boken Fattigfällan om en relativt välmående kvinna som drabbas av sjukdom och därmed faller igenom alla sociala skyddsnät påpekade att vi numera plötsligt bara ser individen och inte systemet.. Det är hennes eget fel att hon blir utförsäkrad.

Enormt mycket tid och kraft går åt för hennes huvudperson att fylla i alla blanketter och besöka alla myndighetskontor för att få ut några futtiga kronor. För att inte tala om vilken arbetstid som går åt för de anställda på dessa myndigheter.

Båda enades om att vi borde hitta skyddssystem som fångar upp alla. En medborgarlön tyckte Bodil Jönsson verkade bra, då skulle alla få pengar utan kränkande och förnedrande kontroll- och övervakningssystem. Och kontrollanterna skulle kunna göra mer meningsfulla sysslor.

I en annan sal samtalade Klas Åmark och Marte Michelet om ondskans byråkrater. De påpekade att det var svenskarna som bad tyskarna att stämpla de judiska passen med J. Det var ett enkelt och byråkratiskt sätt att minska invandringen till Sverige.

Klas hade fördjupat sig i historieskrivningen kring Raoul Wallenberg, där det visade sig att det i hög grad var nazisterna själva som hade intresse av att släppa judar fria, på deras villkor.

På ungefär samma sätt som det framkommit att det var många tyska officerer som hjälpte Sverige att administrera de vita bussarnas passagerare. Hans nya bok heter talande nog Förövarna bestämmer villkoren.

Åmark visar att den Wallenbergska hjältesagan skapades ursprungligen i USA för att sedan uppmärksammas i Sverige och inlemmas i den svenska historieskrivningen.

Marte Michelets bok Det största brottet slog ner som en bomb i den av den norska motståndsrörelsen präglade historieskrivningen .Det har aldrig utvisats så många människor i Norges historia. Inte ens samerna har varit utsatta för denna målmedvetna utrotning.

I ett slag insamlades och utvisades 800 judar från Norge. Det skedde ingen eskalering av judeförföljelserna i början av tyskarnas ockupation.

Närmare 200 judar som flytt till Sverige misstolkade lugnet och flyttade tillbaka till Norge. Men plötsligt under hösten 1942 mobiliserade nazisterna de lokala poliserna att hämta upp alla registrerade judar, något som just därför inte väckte någon större uppmärksamhet. Då hade tyskarna också kunnat organisera transporterna.

I en monter diskuterade Ebba Witt-Brattström sin egen Århundradets kärlekskrig och påpekade att ett seminarium som skulle behandla Kulturmannen, med bland andra Lena Andersson, Åsa Beckman och Rakel Chukri. Ebba påpekade att det bara var tre män i salongen.

Men, rätt eller fel, vem vill gå på sin egen begravning?

Hon berättade bland annat att en läsart bland unga män och kvinnor av hennes bok var högläsning. Mannen läser replikerna från han och kvinnan . Det gör att båda får syn på rollspelet! En bra början på fredsprocessen!

I svenska kyrkans monter Se människan framträdde Elisabeth Åsbrink och berättade om sin bok 1947. Vem hon egentligen ville skriva om var Per Engdahl, den nazistiske ideologen som även dök upp i hennes Augustprisvinnande I Wienerwald står träden kvar.

Han lämnade henne inte utan hon ville göra en biografi över honom, och satte sig i pressarkiven för att läsa in vad som hände, men fann att det var så mycket annat som ägde rum det året.

Bland annat ville britterna avbörda sig sitt mandat över Palestina och lämna över frågan till FN, Simone de Beauvoir åker till Chicago och hamnar mitt i en kärleksaffär som inte lämnar henne, George Orwell sitter och skriver på en framtidsdystopi som ska få enorm uppmärksamhet.

Mänskligheten pratar om hur man ska kunna definiera vad demokrati är. Och Per Engdahl formulerar det som kommer att bli nazismens nya credo. Det går inte efter förintelsen att prata om raser längre, det gäller att hitta en ny definition att grunda nationalismen på.

Han kommer fram till att det är begreppet kultur. Han bildar också en första nationalismens egen international. Nationalister i alla länder förena er. Ideologiskt.
Som vi ser har det absolut bäring på vad som händer idag!

Läs mer här: Följ med på bokmässan dagNära 100 000 besök.

Kommentera

Underhålls av Jenkler IT AB


Kontakta oss | Vi som gör Nyfikengrå
Ansvarig utgivare: Ingrid Lindgren